Gästrecension: Jorge Luis Borges om Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda
Novellisten och diktaren Jorge Luis Borges har åtagit sig att skriva om nästa skiva.
Skiva: Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda av Abayudaya congregation, ledd av J.J. Keki.
Serge Lorintas uttalande i Le Jour (23-6-1931, s. 14) upprörde såväl abayudayaner som urger (utdöda sedan den nedtystade Chinicakatastrofen), inte främst för vad han faktiskt sa, det att "Östafrika - ekonomiskt och socialt - skulle må bättre av att judarna snarast inser sitt teologiska misstag och konverterar till katolocismen", utan för att en person i hans ställning hyste sådana åsikter. Antisemitism var visserligen ingenting nytt i den politiska eliten, men det gjordes mycket sällan officiella yttranden av detta slag. Problemet var, vilket historikern och litteraturkritikern Mori Lekhah ofta påpekat, att det också i den judiska delen av Ugandas befolkning, borträknat det ringa antalet grinider som då ännu levde i dessa trakter, fanns många som jobbade mot judarnas sak - inte minst den ökände abayudayanen Tríto Goncalves. Goncaleves och hans medlöpare var övertygade om att Uganda var en olämplig plats för utvövandet av deras religion och försökte därför skapa ett hat mot sina egna genom sinnrikt uttänkt ryktesspridning i de fina kretsarna. Att bara flytta vore otänkbart: då skulle det uppstå misstänksamhet och hemligheten om Den Skinande Stenen fick under inga omständigheter riskera att avslöjas. De flesta vanliga abayudayaner och urger visste naturligtvis ingenting om detta. Därför reagerade de mot de hätska antisemitiska uttalandena och gjorde så genom sång och dans.
När den första inspelningen av abayudayanskt politiskt material gjordes är omtvistat och den populära uppfattningen att Knedi Leuga låg bakom "den nya vågen av judisk musik från Ugandas bergstrakter" (the new wave of jewish music from the hills of Uganda), som Mori Lekhah skrivit i ett brev till mig, är en uppgift som inte står att finna i någon utgåva av Encyclopedia Britannica sedan 1932. (Före dess är det otänkbart att musik av detta slag över huvud taget spelades in.) Mina egna efterforskningar pekar istället på att det inte var någon mindre än Tríto Goncalves själv som var både ledare av kören som spelade in första skivan av detta slag och producent av skivan. Allt gjort för att inga skulle ifrågasätta hans lojalitet, vilket allt fler hade börjat göra vid den här tiden. Vad Goncalves inte hade räknat med var det enorma genomslag musiken skulle få.
Den mest betydande abayudayanska inspelningen - enligt många det viktigaste judiska körverket över huvud taget - är idag sorgligt bortglömt, på sina håll till och med förnekat. 1958 samlades tjugo hängivna musiker - enligt en särskilt utmärkande amerikansk folkforskare ska Knedi Leuga ha lett denna kör - för att spela in en skiva de hoppades på skulle få sådan genomslagskraft att såväl abayudayaner som urger aldrig mer skulle föraktas och spottas på för sin religion. ("Deras naivitet vad gällde tilltron till musiken var häpnadsväckande", kommenterade Mori Lekhah saken). Inspelningen blev mycket lyckosam och distributionen av skivorna sattes igång. Den ugandiska regeringen gjorde vad de kunde för att hindra eller åtminstone förminska spridningen av det omnämnda verket. Med brutala medel lyckades de väl med sitt uppdrag och den massiva propagandan har fått stora delar av folket att tveka kring skivans existens. Musikforskarna är idag ganska överens om att endast 50 - 60 exemplar hann spridas, varav flera med stor sannolikhet förstördes av utskickade regeringstrupper.
Under mitt besök i Kenya stötte jag på en tidninsgförsäljare med abayudayanskt ursprung. Han hävdade bestämt att han ägde ett exemplar av den mytomspunna skivan och spelade upp den för mig. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Jag tog snabbt reda på kringliggande fakta och kom fram till att mannen var trovärdig.
Skivan jag har ombetts recensera sägs bygga på denna klassiska inspelning, men jag måste tyvärr meddela att mycket av magin har gått förlorad i versionerna på den nya skivan. J.J Keki uppges vara barnbarn till Knedi Leuga och den senares passion för musiken är den senare uppenbarligen också utrustad med. Problemet ligger snarare i produktionen och arrangemanget som i denna omarbetning tappat något av den häpnadsväckande jordnära andlighet jag uppfattade den där kvällen i Kenya för snart 25 år sedan. Av de nu tillgängliga abayudayanska musikverken är Abayudaya: Music from the Jewish People of Uganda ändå starkt rekommenderad, såväl för den musikaliskt som historiskt intresserade.
Betyg: 4/5.
Min kommentar: För svängigare material kan We are Happy (finns på Spotify och youtube) eller Ali Omu Yekka (finns på Spotify) uppsökas. Den sistnämnda är kanske en av 2000-talets tio bästa låtar.
Gästrecension: Sture Dahlström om Volunteered Slavery
Dunka Dunka kommer under en tid framöver, med jämna mellanrum, att gästas av kända författare som fått i uppdrag att skriva om en skiva. Först ut är Sture Dahlström.Skiva: Volunteered Slavery av Rahsaan Roland Kirk.
Vad har det tagit åt mig? Svetten bryter ut ur min kropp i kaskader, det finns en alarmerande risk för översvämning. De övriga kunderna måste simma runt mellan hyllorna. Koncentration, Dahlström! Förgäves försöker jag fokusera tanken, ingenting hjälper, jag ser min håriga hand rycka åt sig skiva efter skiva, jag står snart med hundratals, tusentals, hundratusentals skivor i famnen och vägrar lämna butiken utan mängdrabbat. Que? Ingen rabatt? Spanjorer är galna, det är luften här på Iberiska halvön som gör att folk tappar förståndet, den är hård och sträv, nästan brutal, och ju mer jag hotar med viftande händer desto mindre verkar mina chanser vara, till slut börjar han till och med kräva extra pengar av mig. Läget är ohållbart, Dahlström, släng skivorna på honom. I ett ögonblick av raseri och genialitet dränker jag honom i en hög av kultur. Han ligger orörlig på botten och längst upp på toppen sitter Jacques Brel och skrattar.
En skiva fick jag i alla fall med mig, av den pluralisblåsande saxofonisten Rahsaan Roland Kirk, och jag tänkte hinna spela den några gånger innan mitt besök på teatern ikväll. Hemma nu. Jag bor i en utsökt inredd kloakbrunn, utan avföring men med titaniska mängder kanel. Det sägs att en ryss hällde ner kanel här för några år sen i ett konstprojekt som till hans förtvivlan inte väckte någon uppmärksamhet alls. Tidningarna hade visst tryckt fel adress för händelsen så den förväntansfulla publiken hade i god tro gett sig iväg till en förort strax utanför stan, där de istället, av en slump, fick bevittna det första kända exemplaret av en trehövdad häst. En plötslig mutation som inträffat i vuxen ålder, löd förklaringen. Uppspelta av detta glömda alla bort ryssens projekt och med typisk rysk bitterhet tog konstnären livet av sig. Att det inte finns någon avföring beror på en statstjänstemans passion för det estetiska. Efter att kloakerna planerats och byggts skulle ritningarna skickas till avföringsverket, som dirigerade ut bajset i olika kanaler, men missnöjdheten över ritningarnas fulhet fick honom att sudda ut de sämst placerade strecken. Därmed förblev denna kloak en hemlighet. Det är högst troligt att de enda i världen som känner till den är den nämnde statstjänstemannen, den nu döde ryssen och så jag, den store Dahlström.
Det är ett underbart ställe att spela musik på. Jag har hängt upp tavlorna på så sätt att ljudvågorna studsar runt på det mest perfekta sättet. Jag har kryddat dem med kanel för den sista touchen av briljant resonans. Skivan går igång. Vulkanutbrott. Världskrig. Tyskarna anfaller men slås blodiga ned. En kavalkad av fittor slängs i ansiktet på mig, döende av chocken ligger jag på marken, försöker förgäves att välja ut de bäst friserade, men snart flyger alla iväg och ersätts av sydamerikanska jättebröst av gelé. Dahlström, det här är magiskt! Varför har du inte besökt denne Kirk tidigare? Frustande, bräkande, gnäggande apor springer runt i kloaken, med kartor i händerna men med förvirrad blick. Det är kakafoni och musikalisk övernaturlighet. Det här är det bästa du hört Dahlström, det är det bästa du upplevt förutom kvinnorna.
Alla gillar inte kalaset. Min uppskrämda kuk försöker gömma sig inne i kroppen men dånet från saxofonerna hörs rakt igenom navelsträngen och det blir för mycket för köttgnidarorganet som hänger sig i tarmarna. Jävla kuk! Den har aldrig förstått sig på de svarta amerikanernas stora konst. Jag får köpa en ny imorn, de har billiga nere på Calle de Alcalá. Löskukar, säger den svulstiga araben i kassan, men Dahlströms organiska genialitet kan få vilken kroppsdel som helst att väckas till liv.
Kuken åsido, mitt huvud har åtminstone vett att njuta av musiken till fullo. Jag upplever ljudet från Kirks monstruösa mun som en blåvalsorgasm, ett slags vattnigt ljud, doftande av brasilianskt honungste. Gröngul fradga forsar ut ur min mun. Huvudet utvidgas och sjunker ihop, rör sig i takt till rytmen. Skärpning, Sture! Upphetsningen har gjort mig lam i hela kroppen och den enda fungerande kroppsdelen nu är hjärtat, som har lagt sig utanför kroppen, desperat fastklistrad på pannan, för att visa upp sig, applådera och be om autograf. Basgångarna dansar fram som besatta genom rummet (de låter jazziga, men till min häpnad ser jag att de dansar argentinsk tango, jag frågar varför, får inget svar) och trummorna bankar på min hjärnbalk med hammare av stål. Jag klarar inte mer skriker jag och känner hur upphetsningen går över i galenskap, kanske rentav hjärndödhet. Några bekanta John Coltrane-toner surrar plötsligt fram från stenplattan och mitt tillstånd går genast över i en sorts katolsk sinnesfrid. Samtidigt som sista låten lämnar högtalarna - en visslingskonsert som får taket att bukta sig och marken att skälva - så glider den katolske biskop som stått och tryckt i ett hörn fram och börjar äta på mina handleder. Jag blir åter exalterad och rinner när allt tystnat totalt utmattad och utsugen ihop i en pöl på backen.
Dunka Dunka har genomgått sin kanske sämsta period någonsin sista tiden. Det har varit ganska tyst här, menar jag. Detta har ju, som ni vet, berott på färdigställandet av judelistan. Som ni också vet, eller åtminstone har förstått, har det bara handlat om usla undanflykter. Jag har lidit av skrivarolust och gått runt med tom blick mest hela dagarna. Men! Det var då vi (jag, Gabriel och Johannes) kom på den lysande idén: Vi publicerar en jude om dagen, förutom på söndagar då vi fläskar till med hela tre st på en gång, och gör ett slags nervkittlande countdown av hela grejen. På så sätt behöver ni, min kära allmänhet, inte vänta längre och dessutom sätts en extra press på oss att skriva klart om dem som ännu inte är klara, vilka är nästan alla på övre halvan. Jag kan - hur fantastiskt uträknat är inte allt detta? - fortsätta försumma denna blogg och hänvisa till att jag ju flera gånger i veckan lägger upp texter på Världshistoriens 101 bästa judar, vilket alltså är stället ni kommer följa judelistan på. Listan går också att följa på kultur- och livsstilsmagasinet Dicore.se, som kanske är lite flashigare än vår blogg, men där kan ni inte kommentera spektaklet. Besök gärna båda sidorna. Förhoppningsvis kommer Dunka Dunka ändå fyllas ut med lite nya texter under tiden, eftersom det enligt mina beräkningar kommer ta lite drygt två månader innan judelistan är fullt ut publicerad.
Då ska jag inte jiddra mer. Klicka på länken ovan och läs inledning, regler och texten om jude nr 101. Det är jag som fått äran att skriva om den första juden på listan.
Jag vill avslutningsvis citera folkhemshjälten Robert Perlskog från dokumentären om Diego Maradona: Se och njut, det kommer dröja till nästa århundrade innan ni får uppleva något liknande.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
