Arvika 2009
Det var varmt.PS.
I år kastade vi inga slantar till dräggen i dikena; det var över huvud taget inte så många drägg i dikena denna sommar. Konstigt. Förutom de vanliga synthbanden var ju både Korn och Fleet Foxes bokade, vilket borde garantera närvaron av alla möjliga sorters människor utan tvål (gäller Fleet Foxesfans, ja) men med lustiga kroppsaccessoarer (gäller kanske inte Fleet Foxesfans, nej). Det råder väl ekonomisk kris även i rövpiercingbranschen antar jag.
Ljudet upplevdes som mer eller mindre kasst på de flesta scenerna. Synd. Joel Alme var trevlig att se förresten. Han är så vårdad, det gillar jag. Välklippt. Vad gäller själva musiken var den också bra, mer springsteenig än på skiva, eller så har jag bara inte lyssnat så noga på skivan. Mer då? Thomas Öberg gjorde sin grej, det vill säga sa obegripligheter. The Field gjorde sin grej, det vill säga byggde upp en elektronisk värld jag mer än gärna dröjde kvar i. Fleet Foxes var fina så fort de inte var obändligt tråkiga. Welle: Erdball hade en rolig scenshow som, inte helt oväntat nej, byggde på sexfantasier och tekniknostalgi. Röyksopp missade vi eftersom det var dem jag helst ville se. Frida Hyvönen var fortfarande fin i sin kroppsstrumpa. Danspraktikanterna på grusplan missade jag tyvärr också det mesta av, men jag gillade deras byxor i alla fall.
Vår andra jongleringsshow var underlig. Jag tyckte det var en av de sämsta showerna vi varit inblandade i, delvis på grund av oss och delvis på grund av omständigheter. Omständigheterna berodde delvis på oss och delvis på... omständigheter. Så länge ingen av mina läsare såg något av oss är jag nöjd. Men det lustiga var att många personer kom fram efteråt och berömde oss. Visst hade vi hetsat dem under showen att göra det, Peter berättade med sin allra gråtmildaste stämma att det "betyder mycket för oss" om de säger till ifall de tyckte något var bra, men ändå, de sa att vi var bra. Några som hatade Depeche Mode sa till och med att vi var bättre än det klassiska synthbandet. Visserligen var dessa "många personer" jag nämnde tre rader ovanför endast tjejer, och med tanke på utropen som hördes under framträdandet ("Jag vill ligga med dig!") så ska kanske vad de sa tas med en nypa salt. Jag är inte säker på vad jag vill ha sagt med det här stycket, men jag är när allt kommer omkring inte särskilt säker på nånting faktiskt, så det gör inte så mycket.
Sen ska väl nåt sägas om Depeche Mode också eftersom de tydligen är världens grej. Jag såg dem inte. Vi var de enda på hela festivalen som var bokade samtidigt. Skönt, jag är helt säker på att Depeche var sådär lagom halvruttna. De spelade rätt nära vår grusplan så vi hörde det mesta och det lät väl som ungefär vilket annat band som helst. Hursomhelst borgade krocken för en klassisk inledningsreplik på vårt uppträdande: "Innan vi börjar vill vi passa på att tacka vårt husband Depeche Mode som ska spela lite bakgrundsmusik till vår show..."Sen träffade jag en flicka.
Jag är medveten om att min litterära stil numera kan sägas ha karaktären av stendödhet, vilket är en ganska intressant stil, tycker jag, men det lär bli ändring på den vare sig ni vill eller inte när 90-talslistan snart drar igång. Då kommer jag ju faktiskt gilla det jag skriver om, och då blir det en liten annan fläkt i orden. Tror jag. Eller så behöver jag bara bli lycklig.
posted by Martin Janzon @ 7/06/2009 07:33:00 em
10 comments
