måndag, juni 29, 2009

Peace and Love 2009

Då var det dags igen. Med fullpackad bil gav vi oss iväg till Borlänge för att utnyttja våra VIP-band så mycket vi bara kunde. Ni vet, "ursäkta, jag har lite bråttom" och så fram med handleden. Inga fler köer för oss. Eller om man ser en snygg tjej så vänder man sig lite smidigt så hon ser en i profil och så vips! - upp med högerhanden i håret och pilla lite. Nu var vi VIP och inte artister, vilket kanske kan tyckas ofördelaktigt vid en första anblick, men inte om man tänker närmare på saken. Folk förstår ju att en artist är där för att jobba och faktiskt prestera något. En VIP är ju där bara för att personen i fråga är skön/känd/cool. Det är lugnt, du behöver inte göra nåt. Bara häng på festivalen så är vi nöjda. Frågar nån vad man faktiskt gör eller vem man faktiskt är, tja, då är det bara att låtsas få bråttom till en viktig VIP-fest eller nåt sånt.

Nu skulle vi i och för sig prestera lite också. I tjugo minuter skulle vi bära hängslen och kasta bollar. Hur förnedrande det än låter så var det faktiskt värt det. En stunds runtskuttande för en liten men välartad "undra vad som pågår där, vi kan väl kolla en stund, det är ju ändå en halvtimme kvar till konserten"-publik, och för det fick vi gratis mat, gratis (inomhus)boende, gratis entrébiljett och gratis resa.

Själva jonglerandet finns inte så mycket att orda om, men det var nära att vi inte kom in på festivalområdet med våra grejer ens. Vi tänkte försöka oss på ett litet enkelt busstreck och testa vakterna lite. Vad händer om man gömmer en gigantisk kniv i shorsten på en kille och sedan låter honom gå fram till den mest timida unga damen med uppgift att visitera en? Uppenbarligen är detta vad som händer: hon upptäcker någonting stort och fasansfullt, stannar upp en halvsekund och funderar på om hon ska låtsas som att det regnar, det blir ju enklast så. Men solen gassar på som aldrig förr och hon inser att hon inte kan släppa det här. Jag skrattar alldeles för mycket tätt bakom vår knivkompis, mest av medlidande för tjejen; jag vill hemskt gärna att hon vid det här laget ska förstå att vi bara skojar lite med henne. En vakt kommer genast fram och undrar vilka vi är egentligen och vi skyndar oss att visa VIP-band och artistpass. Vi öppnar vår väska där vi har de andra grejerna. Fair enough, han vill inte bli inblandad. Dags för väskkontroll. De blir mycket misstänksamma. Det är ändå tre halvmeterslånga knivar som ligger där. En annan vakt kommer dit och det blir ett mindre hus i helvete av hela saken. "Ta undan de där sakerna fort som fan" lyder ordern. Jag slutar skratta.

Nu slutar allting ganska väl ändå. Väskkontrollanten säger till vakten att han får ta ansvar för att han släpper igenom oss och han säger att nej, det får festivalarrangörerna göra. Seså, allt har löst sig till det bästa. Ingen tar ansvar och vi kommer igenom med våra knivar. Och vi kan genomföra vårt uppträdande.

Den första konserten jag gick på var Frida Hyvönen, och jag njöt av den fina musiken och av deras fina kroppstrumpor. Jag tänkte att ja, kanske kanske kanske är det här Sveriges bästa artist/band. Förutom de sju stora från Göteborg förstås. Och möjligen ett par till. Hursom: jag gillade det verkligen. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen av en helt annan anledning.

Kvällen kom och jag tittade på Lykke Li. Det kändes som att Sverige fått en ny, sexig popstjärna, alltså verkligen en stjärna. Hon kunde till och med lira A Milli utan att det blev fånigt. Men denna dag kommer ändå att bli ihågkommen på grund av en helt annan popstjärna. Alltså verkligen en stjärna.

Lykke Li var mitt uppe i en av hennes bästa låtar när det hände. Det vibrerade lite lätt i högra jeansfickan, och jag tog utan att förvänta mig nåt särskilt upp mobilen. Sms:et var från Johannes. Klockan var exakt 00.00. Under de två dagar jag hade varit på festivalen hade Johannes hjälpt till att hålla mig uppdaterad på en del fotbolls- och tennisresultat som intresserade mig. Det är väl nåt liknande denna gång, tänkte jag, även om jag inte visste vad det skulle vara riktigt. Det var inget liknande denna gång.

För en sekund, eller i alla fall en halvsekund, kändes det som att all tweepop och northern soul, alla indiepopklassiker och electropopdängor krympt ihop till en liten löjlig bunt popobetydligheter. Michael Jackson hade dött.

Fredagen minns jag som den sämsta konsertdagen, men kanske är jag inte rätt person att uttala mig, eftersom jag vad jag minns bara gick på en konsert. Eller var det då Deportees spelade? De var rätt trevliga. Vuxet och bra. På natten gick jag på Atmosphere och tyckte att det var hel okej innan min kompis sa att det var trött hiphop och jag insåg att han hade rätt. Atmosphere funkar ibland bra i vardagsrummet, men han har inga refränger och för fattiga beats för att underhålla mitt på gatan i Borlänge. Immortal Technique lyckades dagen därpå desto bättre. Han är ju i alla fall jävligt arg hela tiden, och tror fortfarande på revolutionen (fniss!). Han hatar allt som har med samhället att göra och när han blir som mest upphetsad börjar han predika på spanska, nån lång harang som slutar i "viva la revolucion!" eller hur nu spanjorerna stavar. Men han gillar fred också, säger han. Ibland kan man tro att han gillar fred nästan lika mycket som han gillar våld. Det viktigaste av allt är i alla fall att han var väldigt hardcore och valde att framföra en del tunga låtar. Obnoxious!

Det sägs att det är obligatoriskt att försöka ragga kändisar på efterfesterna. Jag brukar göra så att jag raggar på nån, vem som helst, och sen är det spännande att se vem det egentligen var. Typ man dansar på dansgolvet, ser en söt person, har en himla massa tur och hamnar i ett läge där man dansar och pussas och annat ungdomligt, och sedan går man för att "dricka vatten" eller "ta lite luft". Det vill säga, man går iväg en bit för att ta reda på vem det egentligen är man delar leenden och saliv med. Har man tur är det typ Lykke Li som man av nån anledning inte kände igen riktigt, har man otur visar det sig vara en gymnasietjej från Djurens Rätt. Jag hade otur.

Fast å andra sidan är min status endast marginellt högre, hoppas jag i alla fall, och å tredje sidan var hon faktiskt söt, det menar jag verkligen. Tror till och med hon var ganska snäll. Hon gillade djur och Morrissey. Men vad sjutton, jag gillade djur och Coldplay när jag gick på gymnasiet, så det är inget att bråka om.

Sen hittades jag av ett par tjejer tillika uteliggare, varav jag snart insåg att jag var bekant sedan tidigare med en av dem. Vi raggades snart upp av en virrig kille som kallade sig artist, och vips var vi mitt i stan och letade efter en efterfest på ett hotell. Jag insåg genast när snubben kom fram att det hela verkade ytterst suspekt, och fick det bekräftat när han inte ens visste vilket hotell han bodde på. Klockan var halv åtta och jag gick hem för att sova. Dagen efter lämnade vi Borlänge.

Sämst var Peace and Loves enorma svårighet att komma underfund med vad vår lilla jongleringsgrupp hette. Jong Lamera blev i programbladet Jong Lambera som när det var dags för showerna båda gångerna fick namnet Jonglera Mera, vilket kanske är det sämsta namnet jag någonsin hört på en grupp, vårt riktiga namn inkluderat. Låter som en jävla studiecirkel.

Bäst var konserten med Håkan Hellström, som jag av outgrundliga anledningar aldrig hade sett live tidigare. Jag hade tappat bort mina kompisar och stod där själv mitt i folkhavet och njöt av tonårspoesin och popenergin. Återigen drabbades jag för en kort stund av en liten tanke, denna gång att kungen av pop kanske inte var död ändå när allt kommer omkring.

fredag, juni 19, 2009

Midsommarnotis

Hej allihopa, jag skriver till er nu igen mest för att slippa göra någonting annat. Jag borde givetvis syssla med de saker som är av avgörande betydelse för min eventuella framtid, men hur ska jag kunna göra det när... tja, när jag kan fundera på vad jag tycker om den naturliga färgen på björkträd, eller kanske till och med försöka finna en etikett på musiken vi hör från läktarna under Confederations Cup. Jag kommer själv osökt att tänka på Peter Brötzmann och hans kraftfulla frijazz, men kanske ligger det närmare till hands att associera till viss noisemusik? Arrangemanget för denna musik är intressant, då uppsättningen kräver en hel del folk. Tusentals människor ihärdigt tutande i ett och samma instrument, nämligen vuvuzelan - det är formeln. Personligen är jag ganska förtjust i musiken då jag tycker att det bidrar rejält till stämningen under matcherna, och känslan av att vi verkligen är i Afrika förstärks. Och jag gillar Afrika. Musiken blir nästan hypnotisk till slut och bygger endast på små och spontana variationer. Enda problemet är att jag lider lite av känslan att när som helst kunna bli stucken av ett bi.

Men nu var det ju som sagt inte detta jag skulle göra egentligen. Låt mig därför raskt avsluta det här inlägget med en kort film som på ett oerhört korrekt sätt visar på min svaghet här i livet.

Tycker jag om denna film så mycket för att den så träffsäkert sätter fingret på mitt stora problem, eller är mitt stora problem att jag tycker om den här filmen så mycket? Hur som helst utlovas hög igenkänningsgrad åt alla er som gör egentligen onödiga men tidsfördrivande saker som att till exempel läsa min blogg.


måndag, juni 08, 2009

Gästrecension: Fjodor Dostojevskij om Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols

Nu har Fjodor Dostojevskij äntligen uppfyllt sitt löfte och levererat en recension. Han valde kanske lite överraskande att recensera Sex Pistols debutalbum, men nu är det ju inte jag som är Dostojevskij, så vem är jag att ha förutfattade meningar om vad som intresserar honom. Innan jag lämnar över ordet vill jag bara komma med en sista anmärkning: En liten grad av ankronism i den följande texten får vi alla ha överseende med.

Skiva: Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols av Sex Pistols.

Det gick ivriga rykten i den lilla staden att prästsonen, alltså ärevördiga Ivan Sjomatovs förstfödde son Ninjinski Sjomatov, hade återvänt till staden efter en längre tids studier i Petersburg, av vilka han bara avslutat en alldeles obetydlig del; orsakerna till detta sades ha sin grund i en rad egendomliga händelser som genast tystades ned av såväl prästen själv som flera av hans förtrogna vänner. På grund av vissa speciella omständigheter fick stadens sociala mittpunkt, den rika änkan Vera Minova, inte kännedom om den förlorade sonens ankomst förrän alla andra i staden upplysts om den; det sades senare att det hela bara var ett slags skämt från Ninjinskis sida (skämt av dylik natur var vanlig bland tidens nytänkare i Petersburg); ett test av Veras kärlek och tålamod. Vera blev alldeles bestört och rent av febrig, med ett ord; hon blev helt utom sig av förtvivlan, "det måste vara en tillfällig sinnesrubbning av nåt slag, inget att bry sig om alls, det var ju bara ett skämt, det har han sagt själv, det är alls inget att bry sig om!"

Hennes nervositet förbyttes snart till något helt annat. Med en plötslig upphetsning, som om det hade varit henne han uppenbarade sig för först i hela staden, rev hon åt sig block och penna och började genast och utan närmare eftertanke att skriva ned en inbjudan till alla dem som brukade bevista hennes middagsbjudningar. Hon bjöd in stadens läkare, den vördnadsvärde kaptenen, herr och fru Tomasitj, en mindre grupp belevade och ståtliga herrar (men med en olycklig sorts blyga leenden som kom många att missta dem för nonchalanta och arroganta), den försupne men älskvärde guvernören (han kallades "guvernören" men sanningen att säga hade han inte varit guvernör på gott och väl tjugo år; detta var inget att bråka om; ville han kallas för guvernör så kallade vi honom för guvernör och så var det inget mer med det) och en hel del annat folk. Kvällens huvudperson var givetvis Ninjinskij själv, och han mottog sin inbjudan med en återhållsam och värdig tacksamhet och lovade att infinna sig i god tid hos änkan; när han senare kom till platsen var han iförd en oklanderlig kostym som väckte stor uppmärksamhet, men alla uppskattande kommentarer om hans klädsel viftade han bort och yttrade den ena märkligheten efter den andra: "kläder är inget att bry sig om", "endast låga människor spenderar tid och tanke på gemenheter som klädsel; i Petersburg sågs det ner på människor som ni" och mycket annat jag inte längre kommer ihåg.

Vid tiden för middagsbjudningen hade alla inbjudna infunnit sig och hade av betjänten, en ung flicka vid namn Dasja, placerats i den stora kristallsalen, runt det stora middagsbordet. Vera var energisk och ivrig denna kväll och tryckte alla gästers händer, inte en utan flera gånger. När hon såg kaptenen försökte hon sig på en nätt bugning, som misslyckades helt. Rodnande bytte hon snabbt ämne och bad honom att slå sig ned bredvid Ninjinski. På samma sida satt också läkaren och paret Tomasitj; mittemot dem satt Vera, ett par unga män och så guvernören. Vera viskade något i guvernörens öra och han reste sig genast: "Vänner", började han med pompös stämma, "välkomna hit! Ni undrar säkert varför ni på så kort tid har kallats till kära fru Minova, som i vanliga fall har sina middagsbjudningar på söndagarna. Det är givetvis till stor del för att hon respekterar och ser upp till er alla och inte vill gå miste om något tillfälle att göra er ännu närmare bekantskap och umgås i ert uppsluppna och värdiga sällskap..." Vera knackade guvernören i sidan och bröt sedan själv otåligt in: "Vad du pratar! Kom till saken nångång, käre guvernör; ni tråkar ut våra gäster, seså; gör mig nu en tjänst och tala om varför jag egentligen bjudit hit dem..." "Ja, självklart", harklade sig guvernören, "det är alltså fråga om ett alldeles särskilt diskussionsämne. Ni känner säkert till att stadens stolthet Ninjinskij varit i England ett par år och där gjort bekantskap med flera intressanta människor. Det är spännande tider i England, men det vet ni säkert själva, om inte annat kan Ninjis säga mer om den saken.. nåja, i vilket fall som helst, stora omstörtningar är på gång på den politiska scenen såväl som den konstnärliga... och ja, nu blir Vera otålig igen, jag ska alldeles strax komma till saken; nåväl, alltså dessa omstörningar har Ninjis varit delaktig i, då han själv jobbat med en grupps, en musikgrupps närmare bestämt, förehavanden och framgångar. Och vi är alltså här idag för att tala om vad vi tycker om allt detta... Ninjis, var vänlig och berätta lite närmare vad det handlar om. Sex Pistols hette gruppen visst tror jag, stämmer det Ninjis?"

Nijinskij reste sig och såg överlägset ut över de andra gästerna. "Sex Pistols, ja. Men låt oss börja i en annan ände. Här i Ryssland, där vi ju ärar Gud och tsaren, har det alltid rådit en stelbent konservatism, en sorts nöjdhet, jag skulle rent av vilja säga blindhet..." Ninjinskij stannade upp ett tag, och då ingen protesterade - inte ens den lättsårade läkaren, hans patriotism fick bara ansiktet att flamma upp lite grann vid de hårda orden - fortsatte han sedan: "Men i England har den unga generationen inte bara skrivet oläsliga böcker om eländet och diskuterat det vid middagsbord, som vi gör här i Ryssland, utan med all önskvärd tydlighet visat att de inte längre roas av de elitistiska strömningar som råder. De tycker att det är deras tur att synas, och vill visa att alla kan och att alla bör göra sig hörda." Ninjinskij pausade för en sekund, och fortsatte sedan. "Den sociala härdsmältan har nått revolutionsstadiet, och nu tycker de att det får vara nog." Ninjinskij fann det vid det här laget klokast att visa ordentligt vad han talade om och visade upp en stor bild av Sex Pistols, i deras urtvättade och trasiga kläder, och kallade sedan på Dasja som fick i uppdrag att snurra igång en skiva med gruppens musik som Ninjinskij tagit med sig. Alla lyssnade med spänd förväntan.

När ljuden tystnat satt alla stela och tysta av häpnad, men bara efter några sekunder bröt läkaren ut i ett hetsigt utbrott. "Jaså! Det är detta som är framtiden!" Han stannade upp och blev plötsligt lite mer förlägen, nästan inställsam. "Förlåt mig käre Ninjinskij, men nu blev jag genast smått orolig för er, ja kanske inte orolig, utan snarare bekymmersam, eller rättare sagt nervös på något vis, ja egentligen kanske inte det heller men..." Kaptenen, som nu återfått fattningen efter musikchocken, grep in: "Mina damer och herrar! Jag ska tala klarspråk, jag ska inte linda in något här, tillåt mig att säga detta rent ut: det är skandal! Allt det här vi nu har hört handlar om social upprördhet, hörde vi Ninjinskij säga, men vad tror ni egentligen ligger bakom dessa ynglingars beteende, om vi nu kan kalla det beteende... Lyssna på mig ett slag, vad dessa musiker vill, vad de strävar efter... det är inte fråga om social förbättring, det är endast fråga om ett skamligt uppror mot den äldre generationen, mot föräldrarna, som uppfostrat dem, ja, alltså, mot alla dem som bara velat det bästa för de unga. Och vad handlar upproret om? Det är enkelt, det handlar om makt... makt och uppmärksamhet, ingenting annat."

Genast började alla prata i munnen på varandra, ända tills en ung man, som uppenbarligen kände sig hemma i sällskapet, höjde rösten och tog till orda: "Men så lugna er då äntligen en smula! Har vi i Ryssland inte våra egna folksångare, våra egna kritiker? Det är inte innehållet ni är emot, det är formen! Men tillåt mig kära vänner att upplysa er om en enkel sak, som ni givetvis redan är väl medvetna om, men så att säga kanske inte riktigt tänker på alltid; det jag försöker säga är att det bara handlar om ljud. En elförstärkt gitarr ger vissa ljud ifrån sig, men inte kan en gitarr göra uppror? Inte kan några trummor, hur hård behandling de än utsätts för, ro hem politiska, eller som du säkert skulle säga (här vände han sig till läkaren), "moraliska", poänger? Ja, jag förstår vad ni tänker, ord är också bara ljud... och ett intensivt bankande är lika politiskt som det en agitator på torget sysslar med, och visst har ni en poäng, det har ni alldeles säkerligen, det är inte så jag menar... det är bara det att jag inte tror att varken trummorna eller gitarrerna eller för den delen det något okonventionella sjungandet (för det är det verkligen, det håller jag med er om) nödvändigtvis måste innebära just det ni tror... alltså, med ett ord; det handlar om ovana. Ni vet inte vad ni hör och det gör er, jag vill inte säga rädda, men försiktiga, ni håller er på er vakt, och det är alldeles naturligt, ja inget konstigt alls när man tänker närmare på det. Men om jag får uttrycka mig lite klarare; vad vet ni om vad några trasiga kläder egentligen vill uttrycka?" Den unge mannen rodnade lite lätt och satte sig hastigt ned, och genast började han skruva på sig, orolig att han hade svamlat för mycket.

Herr Tomasitj hade länge under tystnad bevittnat händelserna och knappt rört en min, men ändå lyssnat uppmärksamt på minsta lilla ord som uttalats. Sakta lutade han fram huvudet och log mot mannen mittemot, alltså han som nyss hade talat. "Väl talat, min unge herre! Men förbiser ni inte någonting här? Ni säger att vi är emot formen, och ni har självfallet helt rätt; inte många här uppskattar det oklara och dammiga ljudet, det obehagliga och bråkiga uttrycket; men för egen del gör det mig detsamma, ja kanske har jag när allt kommer om kring ingenting alls emot formen, ja jag gillar den nog rent av, men det är inte alls formen som är det stora problemet, inte alls! Och då säger ni att vi här i vårt eget land har "våra egna kritiker" (ja, så sa ni faktiskt), som om detta skulle handla om kritik och inte bara löst prat, ett slags onyanserat utbrott utan kritikens nödvändiga skärpa och eftertänksamhet. Men i alla fall... det handlar inte om det faktum att gruppen ger uttryck för politisk indignation - det anser jag tvärtom vara stort och berömvärt - utan vilka typ av idéer som framhålls. Och detta, tillåt mig att säga det, är ingenting annat än anarkistiskt nonsens."

Det blev genast livat i rummet. Det var tydligt att ämnet engagerat folksamlingen och Veras fåfänga försök att hålla styr på sina gäster misslyckades ideligen. Plötsligt reste sig Ninjinskij igen och sade med hög stämma: "Detta var mig inte alls oväntat! Det bekräftar bara vad jag visste, nämligen att Ryssland inte är redo för det som England är redo för. Det gör mig lite ont, även om jag förväntade mig det, att se hur ni bespottar detta nya och vitala som den unga generationen fört med sig. Vi, som har tillägnat oss all den kunskap och visdom ni skänkt oss, men också anförskaffat sig helt nya kunskaper och insikter som ni nu helt föraktar och hånar, vet mer än den äldre generationen. Det är inte högmod eller oförstånd som driver mig till att säga det här, utan endast för att det är sant vill jag framhålla det. Ni gamla kan aldrig lära er något nytt, ni kan aldrig ändra på era åsikter och ni kommer hålla fast vid er tro vad vi andra än säger; kort sagt, ni är förstockade. Det oklara ljudet och det bråkiga uttrycket, som herr Tomasitj så träffande uttryckte det, är endast obehgaliga för er därför att ni vet att eggen är riktade mot er. Vi unga njuter av det, och vi ser det som en föraning för den revolution som är alldeles nära inpå oss. Jag är ledsen, men det som nu händer på de brittiska öarna kommer snart att inträffa även här, och jag kan tyvärr inte ha medlidande med er. Rättvisa kommer till slut att skipas även i detta land." Han gjorde en kort paus innan han avslutade sitt anförande med att höja sitt glas och ironiskt säga: "Må Gud rädda den omänsklige tsaren!"

Kalabaliken var nu total och Vera hade i samma stund som Ninjinskij avslutat sitt tal fallit ihop på divanen, blek och medvetslös. Kaptenen grep tag i sin mössa och rusade ursinnigt ut ur lokalen. De unga männen följde strax efter. Guvernören försökte bringa lite lugn och ordning i salen men misslyckades fullständigt. Denna middagsbjudning hos Vera skulle man komma att prata om i månader efteråt, och detta långt utanför stadens gränser.

Betyg: 2/5.