torsdag, juli 31, 2008

Lista: Tweeigaste bandnamnen

Jag har verkligen en del idéer, tankar och halvfärdigskrivna grejer på gång, men för att dessa historier ska få se datorflimrets ljus krävs att jag, som studievägledaren så fint tjatar om, tar tag i saken. Och varför blogga när man kan stirra in i väggen? Även om jag inte kommit på nåt bra svar på den frågan så tyckte jag ändå det var dags med en liten uppdatering igen, och givetvis är det en lista som ska göras.

Poeter, språkfilosofer och människor med liknande pseudosysselsättningar framhäver ibland ordets betydelse för hur vi uppfattar saker. Vissa ord låter liksom hårda, p.g.a. korta, "hårda" stavelser eller arga bokstäver eller vad det nu är de pratar om. Därför passar ett sådant ord bra som beteckning för något vi i verkligheten tycker är hårt. Och ni vet: vissa personer hatar man även om det enda man vet är deras namn. "Johnny" t ex, som trots sin kriminella bakgrund skulle kunna vara en alldeles utmärkt snäll lantis.

Det jag menar är att valet av bandnamn inte är oviktigt. Skulle du lyssna på ett band som heter Fuck devil fuck? Förmodligen inte, eftersom du direkt skulle klassificera gruppen som metalband, eller ännu värre, gissa att de tillhör den hippa, "skönt ironiska" New York-scenen. Däremot skulle du genast ladda hem allt du fick tag i om du såg en artist med namnet, säg, Fidel Cashflow. Därför får vi faktiskt utgå från att följande band verkligen valt sina namn med omsorg. Med det i åtanke blir det stundtals roligt, stundtals gulligt, men oftast rent skrämmande. Jag tror det ska bli en liten serie faktiskt, där uppföljarlistor kan behandla grupper med "argaste", "hippaste", "mest respektingivande", o.s.v., namn. Men nu handlar det alltså om att vara tweeigast.

Twee handlar som ni vet om att göra så okrånglig musik till så kort hår som möjligt.*

10. Cesspit Rebels - Intressant namn här. Cesspit kan betyda, enligt tyda.se, både dypöl och latringrop. I det första fallet är ju tweeigheten uppenbar - studsa runt och plaska i lite lera och kasta dy på varandra är ju väldigt barnsligt och sött - men i andra fallet blir det plötsligt något helt annat. Arg stolkastarpunk med GG Allin-komplex, ungefär.

9. Strawberry Story - Inget man reagerar på när man hör det på engelska kanske. Men kom igen. "Jordgubbsberättelse". Bär, liksom. Det är inte särskilt hiphop i alla fall, låt oss fastslå det.

8. The King of Luxemburg - En tweepoppare drömmer gärna och ofta, men vågar givetvis inte drömma stort. "Jag vill bli kung!", tänker han, "men det går bra med ett litet och gulligt land, typ Luxemburg".

7. Honey Langstrumpf - Vad ska man säga?

6. Girlboy Girl - Pojkflickan är en lika viktig grundsten i twee som färger, 1:42, och blommiga kjolar.

5. Bubblegum Splash! - 1. Tuggummi. Väldigt twee. 2. "Splash". Känner ni hur man liksom ler med hela ansiktet när man säger det? Väldigt twee. 3. Utropstecken. Väldigt twee.

4. Fragile - Sammanfattar vad det hela handlar om väldigt bra i ett enda ord.

3. All Girl Summer Fun Band - Det är bara massa tjejer, det är mitt i sommaren och de har sjukt roligt. Dessutom gör de låtar som heter Cutie Pie och sjunger om hur deras bil gått sönder.

2. The Pains of Being Pure at Heart - Att hålla sig till de sanna popidealen, den perfekta, rena popen gör ibland säkert lika ont som att älska pojkar som om man aldrig blivit sårad förut.

1. Fluff, Fluff, Fluff, Fluff and the Cuddleyness - Jag... vet inte vad jag ska säga. Som tur är får kommentarer ses som fullständigt överflödiga.



All Girl Summer Fun Band


*Är det en pojke i bandet (rekommenderas ej) är det givetvis inte särskilt kort hår som gäller. Då är det så svenniga glasögon som möjligt vilket eftersträvas.

tisdag, juli 08, 2008

Jag misslyckas med att redovisa ännu en viktig kväll på Koko

Nästan varenda blogg man stöter på som inte uppdaterat senaste fem dagarna brukar inleda sitt nästa inlägg med en mer eller mindre lång ursäkt om varför denne inte kunnat blogga på ett tag, med ett efterföljande löfte om "bot och bättring" och hoppas därmed att läsarna inte ska tappa hoppet helt. Detta beteende förutsätter att man faktiskt har ett gäng läsare som ivrigt väntar på att man ska uppdatera. Då mitt "gäng" efter närmare efterforskningar är en rätt liten skara - knappt större än en lite för stor gymnasieklass - vore det endast patetiskt av mig att följa den bloggnormen. Ett och annat hafsigt skummande av mitt inlägg i google reader innan surfandet går vidare till viktigare saker (Sofi Fahrmans recenserande av tennisshorts, veckans "roliga klipp" på youtube et c.) är allt jag kan förvänta mig av ni trogna och lojala som fortfarande klickar er hit. Alltså: Inga ursäkter, inga löften.

Tanken var faktiskt inte att Dunka Dunka skulle få vila så länge som den fått göra. Efter en utekväll på Koko för ett par veckor sedan satte jag mig ned med vässat tangentbord och proppfullt huvud. Stoffet var perfekt! Återigen hade jag besökt detta hippa ställe som verkar älska mig så hejdlöst, återigen hade jag visat mig oemotståndlig, återigen i min Sonic Youth-tisha ("Oh, I love your shirt!" var hennes öppningsfras), och återigen hade det varit en utlänning som lagt sina armar runt min hals. Skillnaden mot förra gången var att denna gång blev kvällen lång, med möjlighet till fullbordan, om ni förstår vad jag menar. Upplägget för en kortnovell, baserad på en verklig händelse, var klockrent. Flickan i fråga var nämligen utsökt fin, med den enda defekten att hon var helt jävla dum i huvudet. Inte bara lät hon som ett treårigt dampbarn med tid hos talpedagogen, hon förde sig och resonerade ungefär som en sådan också. En skillnad är att nyss omnämnda barn knappast torde ha hunnit bli så urbota bortskämd som min kära italienska visade sig vara. Det som från början var underhållande (hennes berättelse om hur hon helgen innan hade strippat naken på klubb, hur hon jobbade på Amy Winehouse's favoritpub och sett hur denna fått hämtas hem av sin pappa då hon full och odräglig låg och snora under ett bord, hur hon följde upp kommentaren "I'm cold!" - efter vilken jag gnuggade henne på armarna - med "Now you're makin me hot!" osv.) blev efter ett tag en kallsvettig kamp mellan hjärna och penis. Hade hon varit en halvmeter kortare och inte haft så välutvecklade kvinnliga attribut, så hade jag tagit henne för en flicka som fortfarande har fem, sex år kvar innan hon upptäcker Kent. Inte en dag äldre. Jag lovar, det kändes som att följa med ett lekisbarn hem efter barnkalaset. Hur skulle jag agera när det väl kom till kritan? Skulle jag behålla några rester av min försvinnande stolthet, eller skulle jag helt krasst göra vad vissa kallar "ens manliga plikt"? Detta dilemma skulle inlägget ha handlat om.

Men, som ni märkte, kom ingen redovisning för allt detta. Anledning är enkel, men bekymrande. Jag upptäckte då jag skrivit stycke upp och stycke ner att skiten helt enkelt var för dålig, t.o.m. för att publicera på en simpel blogg. Min nyvunna insikt - den att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt - kan ju ändå alltid användas till nånting, tänkte jag nyss, och skrev således detta inlägg som alltså handlar om att jag inte kan skriva särskilt bra trots allt.

Lyssna på musik och gå på konserter kan jag i alla fall fortfarande göra, och i London såg jag allt möjligt:

Black Kids: Bra, kul, studsvänligt. 4/5
Foals: Halvbra, halvkul, ryckvänligt. 3/5
Beth Rowley: Hon är vad folket med de otursamma generna (nej, engelsmännen har inte blivit snyggare sen sist, även om hippt folk gör sitt bästa för att dölja detta faktum) skulle kalla "mesmerizing", och är man det spelar det mindre roll vilken musik man gör, även om hon faktiskt också gör rätt trevlig sådan. 4/5
James Blunt: Lika roligt som det låter. 1/5
The Social Services: Ett kompisband som spelade i en källare - låter kasst, men de klarade sig rätt bra. Och de är snälla. 3/5.

På en gratisfestival i Finsbury Park såg vi Sharon Jones and the Dapkings, CSS och Jimmy Cliff. De la sig alla på en jämndålig nivå. 2/5.