Nu blickar vi framåt
Dunka Dunka har genomgått tre stadier, kan man nog säga. Först var den en småtrevlig musikblogg, med uppdatering var fjärde dag; en blogg som smågillades av läsarna, knappt älskad av någon men hatades av ingen. Sedan steppades ambitionerna upp något, den språkliga stilen slipades till och gargantuiska listprojekt sattes igång. Uppdateringsfrekvensen dalade något men läsarna blev något fler till antalet och varje inlägg kändes överlag mer genomarbetat. Endast ett par uppehåll eller svackor fick bloggen genomlida. Men nu, sedan ungefär ett par månader tillbaks, har bloggen blivit mer inåtvänd än någonsin, där jag i princip övergett mitt musikskrivande och bara pratat om mig själv, alternativt saker som tillhör mig, som min blogg eller mina projekt. Mina, inklusive detta, fem senaste inlägg är väl bevis för detta. Det har, med andra ord, blivit en vanlig blogg, jämförbar med"hej o puss åp er kära läsare, särskiljt kalle för han fyller år idag (älskar dig!!½!), idag ska jag fika picknik med min syrra och Ingela, det är min favvomamma och sen har jag gympalektion på eftermiddan men jag har mesn (eller hur at tjag har! men läraren vågar inte fråga för då säger jag ba meh! ska jag bevisa att hag har mens eller? o så blir han röd o så går jag arg därifrån, men på låtsas då alltså jag är ju inte arg vill bara slippa gympan). på kvällen kommer lisa över o vi ska nog spela spel för det älskar hon och jag med förstås, det komemr bli kul för jag är en ganska mycket humoraktig person"
och det kan jag kanske leva med, men ett nytt år står vid dörren och därmed nya utmaningar. (En snabb kommentar till ovanstående stycke: Självklart är det extremsunkigt att härma den typen av bloggare jag härmar där, det var knappt kul för ett år sen ens, men nu ligger det till så att jag faktiskt aldrig gjorde det när det hade funnits en poäng med det och jag ville hemskt gärna prova på det i alla fall en gång. Det måste ni ha förståelse för.) Jag har sett mig omsprungen på flera av mina tidigare paradområden: ambition, musiknörderi, dålig uppdateringstakt. Eventuellt är det endast på det torra putslustighetsberget jag fortfarande står överst och blickar ned. Så, och den här frågan är riktad till alla mina fem regelbundna läsare: Vad vill ni se av Dunka Dunka nästa år? En har redan svarat: mer musikblogg, mindre av långa listor, färre inlägg ingen orkar läsa och mindre narcisissim. Det var ett svar, jag behöver flera. Sedan kommer jag göra mitt bästa för att ta hänsyn till önskningarna, men förmodligen inte lyckas utan ändå skriva vadhelst skit jag har lust med. Men har ni någon chans att påverka, så är det nu.
Att jag ändå kommer vara delaktig i nästa års bästa grej, nämligen judelistan, tröstar givetvis litegrann, men jag är en man som inte nöjer mig med lite, och vill därför att denna bloggs sista skälvande år ska bringa ännu mer ljus och lycka till mina läsare (vilka som vanligt består av godhjärtade artonåriga tjejer samt cyniska, luttrade och avtrubbade medelklassmän, 24+.) Att bloggen näst efter bröstmuskler är en mans viktigaste källa till stolthet torde stå ganska klart vid det här laget.
Jag vill också ta tillfället i akt att önska en god jul och en skojfrisk nyårsafton. Det blir inga årslistor från min sida, åtminstone inga musikårslistor. Sådana finns det redan oändligt många av, även om jag fortfarande inte hittat en enda som inte haft antingen ABN - It is What It is eller Fleet Foxes - Fleet Foxes som etta.
Så, det var det jag ville säga denna gång. Detta kommer förmodligen bli årets sista inlägg, med undatantag av en recension av Beta och verkligheten, nyutkommen bok med kultbloggarens bästa inlägg, och det är ju skönt att den är här, eftersom det mesta producerat av hans hand inte längre går att läsa på internet.