tisdag, augusti 21, 2007

Kort om kraut

Jag har för tillfället, ett tillfälle lika långt som två veckor ungefär, ingen som helst tid i världen att göra någonting. Åtminstone inte någonting som inte har med att styra över nollor. Den lilla tid jag ändå inte har, tänkte jag nu lägga på att tipsa om ett annat känt band som säkert alla har hört talas om men inte så många hört. Minns ni mitt sjukinlägg som ville tipsa om Suicide? Jag tänkte fortsätta på samma bana, dvs tipsa om det-här-ligger-massa-år-före-i-tiden-musik från 70-talet.

Tysk avantgard-musik är ju som ni hör på beteckningen bra oavsett hur det låter. Att det är bra i teorin är ytterst viktigt, och när det dessutom nu och då råkar sammanfalla med att det är bra i praktiken är det bara att sprida budskapet. Jag pratar givetvis om krautrock, denna härliga experimentella rock korsat med elektroniska ljudbilder som var så poppis där i början av Neil Young/David Bowie-decenniet och några år framåt. Can var kanske inte det mest typiska krautbandet, men det var i mina öron förmodligen det bästa (nej, jag har inte hört mer än typ tre krautband från 70-talet, då alla kraut gjordes, men å andra sidan handlade det ju mest om tre, max fyra band). De var dessutom förmodligen det funkigaste, om man nu kan prata om funk i det här sammanhanget.



Vill ni skaffa en ordentlig grundkoll på krautrocken är det a-kurs att kolla upp det viktigaste av Neu!, Faust och tidiga Kraftwerk. Förutom Can då.

onsdag, augusti 15, 2007

Mitt kära Afrika

Varning! Det här är egentligen inte min Afrikaspecial. Den kommer, som ni alla redan listat ut för länge sen, förmodligen aldrig komma. I den mån ni får Afrikatips kommer de istället i nån slags strösselform, lite här, lite där.

Afrika är ett stort land där i princip alla är fattiga, där den förgiftade omgivningen och alla sjukdomar har skapat bedrövliga uppsyner och maskmagar, fötterna är upptrampade och förstörda och dagens största lycka är om det inte skvätter ut så mycket vatten när det är dags att hiva upp hinken från brunnen. Några få snorrika maktgalningar med ett ego större än både Tobias Grahn och Alex Schulmans ihop, snurrar nöjt på sina diamanter och tittar på medan folket korrumperas, inte får ut sina löner och annat smått och gott.


Detta är gemene mans uppfattning av det in absurdum olycksdrabbade Afrika. Som ni märker är det något som inte stämmer med den här bilden, man får en känsla av att något av pöbelns ignorans har smugit sig in. Jag ska säga vad det är; det är något som uppkommer redan tidigt i texten. Afrika är ju faktiskt, som vi bildade känner till, inget land. Det är en världsdel. Nå, annars är ju det mesta ganska på pricken sant om större delen av kontinenten. Det är klart att det finns lite medelklass här och där, och - här och häpna! - till och med lite asfalt i storstäderna. I övrigt är det rätt illa. När mor min var ute och åkte på vägarna i Centralafrikanska Republiken för några år sen blev hon stannad för att hon inte använde bilbälte. Självklart måste hon betala en summa till fickorna de direkt hamnade i. Vad händer sen? Jo, hon blir förstås stannad igen, och får böta med motiveringen: "Du hade på dig bältet. Det måste betyda att du tänkte köra för fort. Så, ge mig pengar." (fast på sango, då). Korrumperat? Mja...


När jag pratar om Afrika nu utesluter jag givetvis i stort sett hela nordafrika, inte nödvändigtvis för att de är araber och att jag skulle tycka det är nåt fel med det, utan mest för att nordafrika känns så oafrika och tråkigt. Jag vill ha, om jag ska uttrycka mig i klarspråk, riktigt svarta negrer från inner Africa. Att jag föredrar den här delen av Afrika beror nog främst på fyra saker:

1. Jag har bott i Centralafrikanska Republiken ett år, och tyckte det var grejen hela dan. Klättra i träd, umgås med skönt folk, slå ihjäl massa ormar, osv. Ni vet.

2. Lätt wigger och svartmusikälskare som jag är, har mycket av den musik jag gillar ursprung hos folk som har ursprung från det svarta Afrika. Hiphop, soul mm. Dessutom gillar jag den väst- och centralafrikanska musik jag hört mycket bättre än den nordafrikanska.

3. De har alltid spelat mycket skönare fotboll. Marocko kan vara lite festliga, men Tunisien, som alltid går till VM, är inte ett dugg roligare än, säg, Polen. Nigeria, Ghana, Kamerun, Mali osv. Där har vi det.

4. Araber är oftast muslimer, och muslimer är ju terrorister som vi vet, och öhh.. Hm. Okej då. Det kanske bara var tre anledningar. (Jag menar, det är väl inget fel på terrorister.)

Nu ska ni inte tro att jag har en osund inställning till den här världsdelen eller de här människorna, typ "de är ju så fräna!", även om jag faktiskt råkar tycka att de är fräna (alla hundratals miljoner av dem), för det hela bygger på ren kärlek. Ungefär som vissa gillar allt med Japan och älskar japaner, och blir glada av att se dem på stan och så, så gillar jag svarta afrikaner. Det känns lite exotiskt, samtidigt som det ger mig minnen från min glada barndom.

Var i h***e tänkte jag komma med det här nu då? Ja ni, jag har ingen aning. Min förmåga att skriva homogent, uttömmande, relevant och med röd tråd försvann nånstans i takt med att halsflussen dök upp, i den mån jag nånsin haft en sådan förmåga. Men nånstans tänkte jag uploada afrikanska låtar i alla fall.

Västafrika är en guldgruva, och i princip varje land förtjänar säkerligen att uppmärksammas var för sig. Nu har inte jag så bra koll på det här som ni tror, inte alls faktiskt, så ni får bara min skriftliga intygan på att det finns mycket bra. Ja, ni ska få ett exempel också, hämtat från den fantastiska samlingsskivan Ghana Soundz vol 1. Kolla självklart in vol. 2 också, om ni nånsin kollar upp vol. 1, och gillar den. Om du inte gillar Ghana Soundz - nähä, men vad gillar du då? Här får man inte tycka som man vill, antingen diggar man annars skickar jag Ghanas insatsstyrka på dig. Demokrati är frihet, frihet är valfrihet, valfrihet är ångest. Så det blir lättast och lyckligast för alla om jag bara bestämmer. Nu: 6 minuter upprepning, precis som afrikansk musik ska vara alltså. Det här är bra:

Ebo Taylor - Heaven

Jag känner att de flesta av mina senaste inlägg har börjat halvambitiöst och sedan, pga av min sanslösa lathet, snabbt dött ut i bara nåt "öh. lyssna på det här. hej!" och jag tänkte därför inte vara sämre den här gången utan jag ska snabbt avsluta det hela med ett ytterligare tips, denna gång från Kameruns gigant på saxen, nämligen Manu Dibango. En lite kortare och kanske mer varierad låt än den tidigare, och minst lika bra. Fixa en best-of, Soul Makossa och kanske nåt mer så är ni hemma med karln sen.

Manu Dibango - Dikalo

Denna gång blev det alltså två låtar med mycket blås. Nästa gång kanske det blir stamsång, läskiga religiösa riter, blod i pannan och hela den grejen. Vi får se.

För övrigt vill jag bara passa på att hälsa en mycket god sömn till Tony Wilson, han med Factory Records, Hacienda-klubben och det. Säkert nån som skrivit fint om det.

Puss, alla läsare! Nu åker jag till Linkäping igen.

måndag, augusti 13, 2007

Martin är fortfarande sjuk

Sjukdomen börjar ta sig! Det blir värre, med andra ord. Igår kväll hade jag nästan 40 grader och när jag steg upp idag hade jag 39.2. Fjärde dagen i rad som jag har över 39 grader, så det är förmodligen ingen vanlig förkylning utan nån farlig sjukdom. Jag går mest runt och svettas och fryser samtidigt. Det läskigaste är på natten, då jag drömmer mycket underliga saker. Jag har två nätter i rad drömt att jag har multipla personligheter som bråkar om nånting, de vill komma först eller överst när det gäller nåt. Intressant men lite obehagligt. I alla fall, allt detta leder ju tankarna naturligt till det fenomen vi kallar döden. Och när man tänker på döden så tänker man på den där artikeln i DN för ett par dagar sen som handlade om dödssångerna i början av sexiotalet, med Shangri-Las' Leader of the Pack som given höjdpunkt (men den är inte top 3, kanske inte ens top 5 när det gäller Shangri-Las' bästa låtar). Sånger om död har förstås fortsatt existera. Vi har början av nästa årtionde, 70-talet, då det så sakteliga började gå upp för hippiesarna att det där med droger kanske trots allt hade en baksida och deras polare började dö i överdoser och sånt. Sen var det ju också tiden för hårdrockarnas intåg, med allt den förde med sig vad gäller dödsromantik. Favoriten från sjuttiotalet är nog ändå Suicide, ett band som är ungefär lika bisarrt som man kan tänka sig att ett band med det namnet är. De är ju sjukt kreddiga och rätt kända, men jag har nästan aldrig hört nån som faktiskt lyssnar på dem. Det är ett sånt där band som alla gillar i teorin, men som inte många faktiskt lyssnar på. Lite som Throbbing Gristle alltså. De är faktiskt så roliga att jag tänker ge er ett klipp med dem. Det här, mina homies och homettes, är vad som kallas underground. Alan Vega, vilken psykopatisk jävla hjälte. Han ser ut ungefär som jag känner mig. Alla som vågade se till slutet räcker upp en hand.




Nu ska jag gå och äta, vilket inte kommer bli gott eftersom jag inte har nån aptit. Sen ska jag väl sova lite, vilket jag inte kommer lyckas med eftersom sova är så svårt. Sen ska jag väl inte göra nånting, något jag verkligen borde lyckas med, men som ändå inte är särskilt roligt. Efter det är det nog dags att sova igen, och säga hej till feberyrsel och annat konstigt under natten. Vid det laget har säkert huvudvärken, halsonten och febern ökat en massa igen, eftersom Treon säkert slutat värka, och innan man lägger sig ska man ändå helst inte ta nån ny tablett eftersom det kan göra att man får svårt att sova. Så jag har mycket att se fram emot! Nå, det är nog bäst jag går nu, innan jag börjar klaga och gnälla en massa.

torsdag, augusti 09, 2007

Martin är sjuk

När jag var liten var jag sjuk en vecka i månaden. Ungefär från att jag var fem år till att jag var nio, är min gissning. Detta, tillsammans med olycklig kärlek (som isolerade mig från allt tänkande under tonåren), är som jag någongång kanske nämnt orsaken till att jag ännu inte är världens främsta människa, och kommer så kanske aldrig att bli. När jag tänker efter kan det i och för sig vara så att jag lärde mig mycket mer och utvecklade min personlighet i högre takt hemma i soffan, eftersom skolan är det mest ineffektiva som finns, bortsett från samtliga kommunaljobb. Dessutom kunde nog inte vår kommunistlärare hjälpa mig särskilt mycket, då jag inte fick gå vidare allt för mycket på de områden där jag var alldeles utsökt framstående, eftersom de andra då skulle halka efter. Hur det än är med den saken, alltså om det var bra eller dåligt för min utveckling att vara regelbundet sjuk, så känns det bättre att använda det som ytterligare en ursäkt för att jag ännu inte är känd.

Runt femårsåldern nånting var det tunga grejer som gällde, vi snackar malaria, scharlakansfeber och sånt. Jag tror t.o.m att jag haft körtelfeber. Lätt snörvlandes frågade jag mor om det nyss och hon hade för sig det också. Efter ett par minuter la hon till "Jag tror att det är en helt vanlig förkylning, Martin". Ja, det tror jag också. Det var inte så jag menade. Så sjukt hypokondrisk (paradox?) är jag inte, men tack för omsorgen. Jag mår alltså inte bra just nu. Jag har blivit nedsmittad och har drabbats av den förnedrande sjukdomen förkylning. Mesigare sjukdom får man allvarligt talat leta efter. Snor och näsdukar är verkligen inte 2007. Varje vettig människa borde försöka gömma sin förkylning lika energiskt som man gömmer en erektion vid olämpligt tillfälle, bristande kunskaper om modern konst eller valfri Paul Oakenfold-mp3:a.
Eftersom jag är sjuk har jag rätt att göra vad jag vill, varför jag som så ofta förr tänker ta mig friheten att gå back to the classics. I ain't bullshittin' you, det här kan vara åttiotalets trettioandra bästa låt. Derrick May (a.k.a Rhythim is Rhythim) är något av technons fader eller rent av skapare om man får tro experterna. Detta är organiskt och dynamiskt, jag tycker det luktar mer house än techno, och det kan nog stämma, även om jag är ute på riktigt okänt vatten när det kommer till elektronikadjungeln. Bedöm själva.

Rhythim is Rhythim - Strings of Life

fredag, augusti 03, 2007

Avslagen jag med tre tips

Jag tänkte besudla min blogg med youtubeklipp igen. Ingenting insiktsfullt kommer att sägas om dem, utan jag tänkte helt opretentiöst bara tipsa/påminna om några fina musiksaker. Ta tillbaka bloggen, åtminstone i detta inlägg, till det oskuldsfulla stadiet då den bara ville dela med sig av lite bra musik.

Jag är trött idag.

Myxx lär bli de nya superstjärnorna på r'n'b-scenen. Det är en ung tjejduo där en av de flickorna rappar lite nu och då, och det hela är faktiskt väldigt fint och bra. Det finns flera trevliga låtar och trots att de flesta som ser det här kommer tycka det låter som "allt annat skit" har de fel.

I'm Too Young for That



Sebastian Tellier började släppa musik på Airs skivbolag. Det är fin, lätt dramatisk popmusik med ambienta inslag. Det är min bedömning av det hela i alla fall. Det är den typ av vacker musik som jag egentligen inte lyssnar på längre, åtminstone väldigt sällan.

La Ritournelle



Avslutningsvis vill jag bara påmina om i vilken låt ni kan finna den bästa trumpetslingan. Ni har säkert hört det förut, men med regnet tillbaka och hösten i antågande (det är ju redan augusti) behöver vi alla glädjekickar vi kan få, även om det så bara är en underbar liten melodi som är kicken. Vadå bara förresten? Jag tar tillbaka vad jag sa.

Jens Lekman - A Sweet Summer's Night on Hammer Hill