tisdag, maj 29, 2007

Jag hyllar: Jonathan Richman

Jens Lekman sa en gång att han upplever alla andra artister så otroligt cyniska när han lyssnar på Jonathan Richman. Faktum är att det är svårt att lyssna på Richmans musik utan att känna att han är naivitet personifierad. Som vi alla vet är naivitet för det mesta ett positivt ord och följdaktligen älskar jag honom mer än vad jag älskar de flesta andra. Ni som känner mig vet ju då ändå vilken filantrop jag är. Men jag älskar honom inte bara på det sätt som jag älskar familjemedlemmar, vänner eller Big L. Nej, det handlar mer om förälskelse. Han är så otroligt charmig. Dessutom: Hur många punkpionjärer känner ni till som efter att ha spelat in ett legendariskt debutalbum i punkgenren följa upp det med en skiva fylld av barnsånger? Jonathan Richman är bra att lyssna på om man vill ta reda på om man är en god eller ond mäninska också. Känner ni er lite lätt eller kanske ganska mycket bubblande inombords, varma och glada när ni lyssnar på honom, då är ni i grund och botten goda. Blir ni irriterade och tycker han är barnslig och för naiv, då är ni innerst inne onda. Jag ska klistra in två klipp med honom så kan ni göra undersökningen själva. I det första klippet säger han en intressant sak. Bara för att han mådde dåligt när han skrev låten tyckte han inte att han behövde göra resten av världen miserabel också. Alltså skrev han en låt som i alla fall inte kan kallas direkt deppig.



och så en klassiker:



Jag hoppas detta ska trigga er till att genast ladda hem skivorna Modern Lovers, The best of Jonathan Richman and the Modern Lovers: The Beserkley Years och I, Jonathan. Lyssna också på låten från 2001 jag har talat om. Sen är det bara att fortsätta.

Jag vet att jag sagt förut om olika låtar att de har varit världens bästa, men då har jag bara sagt vad jag tycker, alltså varit subjektiv. Rent objektivt är ju faktiskt I'm Straight världens #&=!¤ bästa låt. Alla bra droglåtar som gjorts vägs upp av den.

måndag, maj 28, 2007

Han är tillbaka!

När jag vandrade hem i natten efter Shout out Louds-spelningen lyssnade jag på något av det okreddigaste man kan lyssna på. Helt plötsligt kände jag en stark lyckokänsla, jag blev genuint glad och nästan exalterad. Detta berodde nog mest på att allt var så "fel" - musiken var fruktansvärt otidsenlig och många komponenter i den skulle man kunna skratta åt. Men det ska vi inte göra, för jag tycker faktiskt att det är bra. Ni måste tro mig, jag är inte ironisk nu. Skivan går kanske inte att lyssna på rakt igenom och två tredjedelar av den är ganska eller helt onödig, men den återstående tredjedelen lyssnar jag för tillfället lika gärna på som ni andra lyssnar på LCD Soundsystem, Justice eller vad det nu är. Dessa band lyssnar jag också gärna på, men jag vägrar att bara följa trenden. Jag vägrar att bli kreddig. Det är därför jag är så glad att Jean Michel Jarre har släppt en ny skiva i år. På datorn där jag har all musik har jag just nu inget internet, så ni får nöja er med youtubeklipp. Lite besviken blir jag förstås när jag läser mig till att den trots allt spelats ganska flitigt på Europas dansklubbar. Men ändå, ni hör säkert alla hur fel den här låten är. "Téo... and Téa!" Yeah!



Det är möjligt att jag gillar det här bara för att jag är obstinat och trotsig, för en del av mig säger att det här faktiskt är riktigt uselt, men obstinens är en lika god anledning som andra att gilla musik. Det är nog helt enkelt så (som det egentligen är med all musik) att man kan välja att tycka det är bra eller dåligt. Vissa saker är enklare att välja att gilla än andra bara.

Bästa låten på skivan är för övrigt Beatiful Agony. Låttiteln är ju bara så härligt mycket Ronnie Sandahl också. I love it.

torsdag, maj 24, 2007

De snälla men ensammas perfekta bild

Studera bilden ovan. Jag vill hävda att det är världens mest indiepoppiga bild. Vi kan börja med miljön: De är samlade på någon bakgård där de sitter på en ojämnt klippt gräsmatta nära ett trädstaket vid ett fult hus. Bakgårdsromantik, naturromantik och betongromantik alla samlade i en bild. Sen själva människorna: Alla är bleka, inga lyckliga solsemestrar här inte! Rutiga (många skulle säga att randigt är mer indie men det är tveksamt säger jag) flanellskjortor och blommig kjol ser vi på några av medlemmarna. Tjejen har kort hår och killarna fulvanliga jeans. Kläderna uppfyller med andra ord alla krav. Killen som sitter på knäna har en frisyr jag inte ens tänker kommentera - har ni varit på någon konsert där bandmedlemmarna verkar hypnotiskt intresserade av sina egna skor, har ni säkert sett sådana frisyrer i överflöd både på scen och i publik. Såklart är den ojämnt klippt också den. Lägg också märke till hur han och tjejen bredvid håller sina händer, blygt och asexuellt. Den viktigaste personen av alla på bilden ur ett indiepopestetiskt perspektiv är dock mannen uppe till vänster i bild, Harvey Williams (som är Another Sunny Day). Det är inte bara byxorna som påminner starkt om Robert Gustafssons värmlänningskaraktär i Torsk på Tallinn. En riktigt ensam loser med andra ord, precis som det ska vara. Och ja, han har glasögon. Avslutningsvis kan vi säga något om vad det är de gör, nämligen ingenting. Det ser ut som att de är ute på picknick förutom att de inte har någon mat. Mat skulle förmodligen förstöra bilden, det här är taniga människor som inte äter mat. Visserligen är färg väldigt indiepoppigt, men här tycker jag bara att det är positivt att den är svartvit. Färger hade gett för mycket detaljer åt bilden. Det här fotografiet har i princip allt. En nästintill perfekt indiepopbild. Högsta betyg!

Bandet på bilden är för övrigt det fantastiska Field Mice.


* En snabb kommentar angående mitt förra inlägg. Jag var lite inkonsekvent i min bedömning, ibland gjorde jag jämförelser med andra bloggar, ibland tänkte jag mer på vilka krav jag själv har, oavsett hur det ser ut i övrigt i bloggvärlden. Om vi ska konsekvent använda oss av jämförelsemetoden kanske jag rentav ska ha lite bättre betyg. Höj språkbetyget ett snäpp och även layouten (vem bryr sig om layout anyway? Man kan ju läsa vad som står) och helt plötsligt ser det lite ljusare ut. Ödmjukhet och självkritik är väl ändå bara till för mesar. Jag måste lyssna ännu mer på hiphop tydligen. Jaja.

tisdag, maj 22, 2007

Utvärdering av dunkadunka

Det är dags att stanna upp och kolla vad det är jag håller på med egentligen. Skärskådning, är väl vad det kallas. Hur bra är min blogg egentligen? Som vissa kanske vet har jag ibland funderat på att lägga ner. Den har inte alltid motsvarat mina förväntningar. Låt oss gemensamt kolla punkt för punkt vad som är bra och vad som är anus. Positiv och negativ kritik är välkommet, såväl som tips. Det är också helt okej med destruktiv kritik, det där med att kritik måste vara konstruktiv är lite överskattat (den får gärna vara det förstås). Om någon exempelvis säger att något är kasst med min blogg får jag väl vara tillräckligt intelligent själv för att komma på vad eller vad som ska göras åt det.

Innehåll:
Som jag skrivit i bloggförklaringen ska, får och kommer den här bloggen beröra vad jag vill som har med musik att göra. Det har den gjort tycker jag och variationen mellan tips (i form av text, mp3-filer eller youtubeklipp), analyser, listor och konsertrecensioner mm har varit hyfsad tycker jag. Albumrecensioner, tips på ny musik mm har det varit sämre med. Å andra sidan står sådant att finna på typ alla andra bloggar. Löftena har jag varit ganska dålig på att uppfylla. Någon Disco Romance-recension kom aldrig (ni kan få en i korthet nu: Den är mycket bra, jag säger lugnt 8/10, och då har jag ändå en ny och strängare skala), hardcorelistan har det inte blivit något med och Afrikaspecialen har dragit ut på tiden. Jag har ofta ångest över att bloggen är så usel, men det är nog bara för att jag själv skriver den och som en kompis sa en gång, så är det nog bara positivt att man inte är riktigt nöjd med det man själv gör. Annars blir det inte bra. Jämfört med många andra håller den ändå hyfsat. Sammantaget tycker jag att denna punkt uppfyller sina krav ganska bra, även om vissa postningar känns lite sunkiga och tar upp ämnen som är rätt passé. Det blir ändå en någorlunda stabil trea. 3/5.

Språk:
Jag får ganska ofta höra att jag skriver bra. Detta är till stor del inte sant. Jag är ganska bra på att formulera mig och använda språket på ett hyfsat seriöst men ändå icke-stelt sätt. Dessa kvaliteter är godkända men egentligen inte mer. Däremot finns det mycket annat att klaga på. Jag är dålig på att korrekturläsa inläggen vilket medföljer slarviga stavfel, som t ex felaktig ordning på bokstäver (elelr, itne), tappade bokstäver och så mitt kardinalfel: Ihopblandning av de och dem. Något annat som är värt att kritiseras är att jag har en lite för stark förkärlek för parenteser, som är jobbiga att läsa. Jag ger mig själv här en svag trea. 3/5.

Form:
Nya stycken delar jag in med radbrytning, inte bara indrag. Det tycker jag är bra och gör det hela mer läsligt. Jag tycker också att styckena allt som oftast är lagom långa. Det är högst subjektivt vad man tycker om långa inlägg överlag, men även här tycker jag att jag sköter mig rätt bra. Det är ganska olika hur långa de är men jag tycker inte de går över gränsen och blir för långa. Användadet av bilder tycker jag också är okej, kanske borde jag lite oftare ha med dem.
4/5.

Layout: Jag har inte jobbat något med den och även om jag tycker den är hyfsad clean och gillar storleken på texten så är sidan som helhet definitivt inte snygg och man skulle säkert kunna göra förbättringar både här och där. 2/5.

Resultat:
Resultatet måste bli en trea, lite svagare än stark kanske, men ändå inte direkt nära en tvåa. Nej, den är nog ganska stabil ändå, trean. 3/5.

söndag, maj 20, 2007

Konsert: Shout out Louds

I en tidigare bloggpost nämnde jag i förbigående att Shout out Louds inte var mer än ett dussinband. Jag ångrar att jag skrev så och tar tillbaka det. De är inte ett dussinband. De är ett grossband. När bandet var i Linköping hade jag turen att missa dem, men knappt hann jag pusta ut förrän jag helt plötsligt, av en olycklig slump, fann mig på en klubb i Örebro där de skulle spela. Stället var proppat med människor, vilket var förvånande. Vad som förvånade mig långt mer dock, och som fick ångesten, misantropin och uppgivenheten att kasta sig över mig, var att folk verkligen verkade uppskatta musiken. När fjärde låten drog igång (med "drog" ska ni givetvis inte misstolka det som att det var drag, bandet bidrog med ungefär lika mycket drag som ett igenmurat fönster) gick jag och en kompis, som typiskt nog också hamnat där genom ett missöde, ut för att ge öronen välbehövlig läkedom i form av tystnad. Då hade de ändå av publiken att döma spelat två av sina stora hits. Vi och några andra upplysta varelser tycktes vara de enda i lokalen med sunt förnuft. Intressant är att vi båda då vi såg dem spela hade fantiserat om vem eller vilka vi skulle vilja se på scen istället. Båda hade då tänkt på Uffie och det är inte särskilt konstigt. Hon är allt som Shout out Louds inte är: Sexig, fräck, fansk och med intressant musik. Denna musik däremot, den har vi hört fler gånger förut än jag har missat bussen. I de allra flesta fallen har det då varit bättre, eller under en period då denna typ av musik kändes mer aktuell och spännande.

Någon kanske höjer på ögonrynen och undrar om de verkligen är så dåliga. I första fasen av resonemanget är de inte det, bara sanslöst menlösa, men i fas två måste man ta ställning till vad man tycker om menlöshet. Dålig musik kan få dig att skratta eller göra dig aggressivt upprörd. Men ett dåligt band kan man i alla fall säga eller skriva något om. Vad kan man säga om Shout out Louds? Nej, menlöshet är en synd. Fråga bara Oscar Wilde.

Shout out Louds är för poppen vad Kristoffer Åström är för singer-songwritergenren eller Akon för soulen. Förutom menlösheten (Akon är i och för sig mer dålig än menlös, han skapar ju i alla fall skandaler ibland) har de också det gemensamt att jag knappt har hört någonting av dem, men det jag har hört räcker. Inför Linköpingsspelningen var jag på en förfest där vi tänkte lyssna in oss lite. Vi gav upp efter ca 30 sekunder av första låten.

Jag kan acceptera att folk lyssnar på gruppen men jag kan inte respektera det. De som lyssnar på Shout out Louds frivilligt är pseudointellektuella pseudopoppare med pseudodrömmar.

onsdag, maj 16, 2007

Antipop Consortium - What am I?

Detta är skiten.

fredag, maj 11, 2007

Eftermiddagsnotis

Alla band som låter som Queen är kassa. Avgå!

måndag, maj 07, 2007

Var smart. Och ödmjuk.

* Jag måste bara säga det, innan jag glömmer bort det, att Live 1975 från Rolling Thunder Revue, fortfarande är den bästa liveskivan någonsin. Det måste den ju vara. Vilken skulle annars vara det? Jo, det är Bob Dylan som är mannen bakom. Kanske en av de bästa skivorna över huvud taget förresten.

* Vad är det för fel på mig som uppskattar både misslyckade människor och deras indiemusik och egocentrerade hiphopare med världens största självförtroende? Vad är det för fel på de flesta andra som inte gör det? Er personlighet består väl av fler sidor?

Om ni vill uppskatta så mycket musik som möjligt, lyssna då på musik på rätt sätt. Den musik som kräver förberedelser, kunskap och rejäl inlyssning, ge den musiken det. Den som får dig att känna dig bäst men töntigast i världen, låt den få dig att känna dig så. Även om det skulle råka vara 50 Cent. Viss musik kräver att du lyssnar på texten, annan att du inte lyssnar på texten. Viss musik kräver att du dansar, annan att du sitter i ett svart rum med hörlurar. Om du sätter på en soulskiva, sjung inte med och stampa takten som om det vore en Håkan Hellströmskiva. Klassisk musik är bra, men bara om du fattar at det inte är senaste The Tough Alliancesingeln du lyssnar på. Så kasta er nu in i en mängd nya genrer! Men gör det smart. Att vara smart kan vara att förstå att man inte ska tänka alls, som om man vill lyssna på typ Disco D. Allt det här borde vara självklarheter. Men det är det uppenbarligen inte.

Det är okej att gilla Toto. Sannolikheten är nog ca 80% att just du som läser det här nu är en av dem som tror att du är öppen och att de stilar du gillar verkligen är bättre än mycket annat. Varför? De flesta tycker så. De flesta är inskränkta. Jag kommer på mig själv rätt ofta med just det. Och då kommer jag ändå på andra med det klart oftare. Men bevisa varför det du lyssnar på är bättre än det din mormor lyssnar på.

Men. Det är fortfarande inte okej att gilla Lifehouse.

fredag, maj 04, 2007

Jag är inte bitter

Of Montreal, Pere Ubu och Joanna Newsom? Tre strålande och nyskapande akter i olika genrer? Jodå, men också ytterligare några namn jag nyss har missat att se live. Förvisso har jag ju redan hävdat att live är överskattat, men det är lätt att säga efter att ha sett/inte orkat sett dussinband (Isolation Years, Shot out Louds) från dussinstäder (mest Umeå) spela på dussinställen (HG i Linköping). Jag menar, Concretes är kanske trots allt inte vassaste kniven i musiklådan. Listan på band eller artister jag verkligen vill se men p.g.a dålig ekonomi, lathet, glömska, mystiska prioriteringar eller dylikt (men allra mest dålig ekonomi) missat har nyligen utökats. Beyonce har varit i Globen. Såklart verkar det ha varit en alldeles utmärkt konsert där hon spelade alla viktiga hits inte bara från sin solokarriär utan även en potpurri av Destiny's Childlåtar. Jag är övertygad om att jag, precis som Mattias Dahlström skriver i sin recension att han fick, hade fått gåshud av avslutningslåten Irreplaceable. Men som sagt, jag har missat det och känner mig som någon som inte gick på Madonna eller Michael Jackson för 25 år sedan av liknande usla anledningar. Man borde ha gjort det helt enkelt, vare sig man gillar det eller inte.

Sen var hon säkert ganska fin att titta på också, kan jag tänka mig.

Hade jag bara suttit vid min egen dator hade jag kunnat lägga upp en bild här men det är nog onödigt. Som om in inte redan har googlat henne, liksom.