onsdag, september 26, 2007

Jag tolkar: Édouard Manet - Olympia

Konstnärer ses allmänt som flummiga, bögiga, oseriösa och ytterst bohemiska. Att det finns människor som intresserar sig för personer som hänger sig åt denna dagissyssla blir då rentav oförståeligt löjligt. Att åka runt i världen och titta på tavlor är helt enkelt inget för en riktig karl. T.o.m poesi måste anses mer manligt, när man tänker efter. Poesi är ord, och ord kan i alla fall skada nån. Vad kan bilder göra som upprör eller skadar, så här rätt många år efter att våldsporren sett dagens skumma ljus på internet, många år efter snufffilmernas intåg, osv? "Du är sämst" är fortfarande jobbigt att höra, men det som borde vara den största förolämpningen visuellt, att avbildas naken med pinsamt liten penis, det skulle ingen bry sig om. Det skulle de bara tycka kändes rätt gammalt, ganska 450 år f.Kr., och det med all rätt.

Det där är ungefär vad folk tänker om konst och konstare, om inte annat innerst inne. De har förstås rätt i allting. Men att titta på tavlor, statyer eller coola hus är ungefär så mycket energi jag orkar lägga ner på ett arbete det är tänkt att man ska slösa åtta timmar om dagen på. Man slipper fysiskt arbete och får förhoppningsvis vistas en hel del i Amsterdam. Det är väl därför jag ser ut att så småningom gå en konstvetarkarriär till mötes.

Så nu tänkte jag göra ett undantag från musikskriverierna och prata om en klassisk målning. Kanske kommer fler undatag från mitt ursprungliga manifest som sa att jag fick skriva vad som helst så länge det berörde musik att göras. Nu, ta en titt på bilden nedan: Édouard Manets Olympia.





Vad är det vi ser? Jag vet inte vad ni brukar kalla dem, men jag brukar säga prostituerad, hora, slyna, sköka, nattfjäril, glädjeflicka, eskortflicka, kurtisan, eller om jag vill vara riktigt fin i kanten: demimond. Du som tittar på henne kan med fog antas vara hennes kund. En konsthistoriker skulle nu gärna börja prata om Manets målarteknik, det nya och provocerande sättet att framställa motivet "naken kvinna" på, tavlans symboler och annat. Jag tänkte orda lite om varför jag fascineras av den här bilden.

Glädjeflickebesökare kan lite generellt förslagsvis delas in i tre olika kategorier, allt efter deras olika attityder. Dessa olika typer av kunder motsvaras av olika sorters g-flickor. Låt oss ta en titt på alternativen:

den dominanta hårdingen

- Kom hit då, smutsiga hora, så ska jag se till att du, när jag är klar med dig, inte klarar av att jobba nåt mer den här veckan.

motsvaras av: den kåta blondinen med flirtig blick.

den hycklande prästen

- Men se vilken gullig liten flicka! Det är nog bäst att nån tar hand om dig, och skyddar dig från den stora stygga världen. Kom så ska du se att det löser sig. Såja... lite närmare...

motsvaras av: den undergivna skolflickan med oskyldigt uppseende.

den nervöse oskulden

"Inte var det nån som såg att jag gick hit? Shit, tänk om jag inte får upp den. Eller om jag kommer för tidigt! Åhh... jag vill bara få det överstökat..."

motsvaras av: den snälla, förstående och erfarna kvinnan.

Dessa tre sorters prostituerade finns med all säkerhet, och inte undra på det - de har ju som vi sett alla sin kundkrets. Men hur är det egentligen med damen på bilden? Ta en titt igen! Titta på hennes hållning, kroppspråk, min och framförallt - ögonen! Hon skiter fullständigt i om du ligger med henne eller inte. Hon vill ha pengarna, visst, men är du inte sugen tar hon väl bara nästa. Hon tänker inte göra sig till för din skull. Faktum är att hon ser ner på dig. Inte med nån större intensitet, eftersom hon egentligen struntar fullständigt i dig, men ändå. Hon är en stolt kvinna som hyser nåt slags likgiltigt förakt för dig. Det är inte du som överlägset mäter henne med blicken - det är precis tvärtom. Skamset känner du att du måste gå därifrån. Du har insett att du är sämre än en simpel hora. Därför är den här bilden väldigt mycket indie, vilket får ses som nån slags slutsats på mitt resonemang. Den tar ner dig och ditt självförtroende, den hyllar kvinnan som ett oåtkomligt väsen, t.o.m den sämsta av dem kan du inte förtjäna - och den är precis som all sann indiemusik omöjlig att runka till.

onsdag, september 12, 2007

Bloggens sjätte sämsta inlägg

Att skyla över ett stelt, kort och smått pretentiöst inlägg med ett annat av samma sort, eller åtminstone ett som har lika låg kvalitet, är ju inget som jag aktat mig för förut. Visst skriver jag hyfsat bra grejer ibland, men då har det funnits både nåt slags intresse och inspiration bakom. Nu när det gått några veckor sen jag skrev sist borde man ju kunna förvänta sig ett strålande inlägg som med all sin stil, visdom och uppbygglig provokation skulle göra mig till en legend i bloggvärlden. Ack, ni har väntat (om ni öht minns mig, vill säga) alldeles förgäves. Att jag nu sitter här och skriver till er, trots att det är såhär det ligger till:

"Det har blivit allt tydligare på sistone. Det jag egentligen vill är att slippa all form av ansvar för allting, ensam ge mig ut på resa, läsa Baudelaire i dåligt upplysta nattågvagnar, ensam gå på La Scala och uppleva konstens stora stunder. Jag gillar människor som är top of the league, förmodligen mer än något annat, men det hindrar inte människor i stort från att vara överskattade. Jag är trött på idioter." - Martin Janzon

..., och således inte borde bry mig om varken bloggen eller er, måste bero på att jag uppenbarligen bryr mig om både bloggen och er. Åtminstone tillräckligt mycket för att skriva just detta meningslösa metainlägg för att ni ska förstå att jag fortfarande lever, och därför kan ni ju om ni vill fortsätta kolla in här ibland och se om jag har nåt att säga. Jag har ändå en lite gullig, och mycket naiv, förhoppning om att jag nångång i framtiden ska ha nåt att säga om nåt igen. Fram till dess, om den dagen så kommer imorgon eller om tusen morgnar, önskar jag och Chris Isaak en riktigt förjävlig - men karaktärsdanande! - höst.

Smetig kärleksmusik kryddad med Lynchstämning är grejen hela dan: