fredag, mars 30, 2007

Påsklov

Nu åker jag på påsklov. Senaste tiden har jag lidit med den unge Werther, trånat efter mer vår än vad som givits mig, och kanske framförallt efter det som våren ska föra med sig. Jag har också känt lycka med det tidiga nittiotalets glada hiphop.

Ibland vill man inte gärna gå in, fast regnet öser ner - Jag kan acceptera att folk inte gillar Jakob Hellman, men jag är inte helt säker på att jag kan respektera det. Hellman har varit min man den här terminen.

Det ska bli skönt att komma hemhem ett tag, jag är lite trött efter att ha fått höra de mest grova missuppfattningarna om Candide och uttalanden som att Linda Skugge har större litterär förmåga än Goethe.

Jag kan slutligen inte låta bli att tipsa om en mycket fin, men anspråkslös och osmetig låt av en av mina favoriter, Jonathan Richman. Det är romantiskt men inte kletigt sentimentalt. Lägg in i vårspellistan.

Jonathan Richman - Her Mystery Not of High Heels and Eye Shadow

onsdag, mars 28, 2007

Fest med Queen, livet med Mary

Jag var på fest för ett tag sedan (samma fest som min kompis var på, snyggt ordnad fest förresten!) och det visade sig att jag inte förmådde känna någon som helst upphetsning över tjejer som kände mycken upphetsning över Markoolio, Linda Bentzing och hejaklacksmusik à la We Will Rock You. Se en genuin lycka stråla i människors ansikten, samtidigt som man upplever ett svårt illamående, är som att se glädjen i vinnarens ögon när man själv förlorat. Och jag gick i alla fall aldrig igång på mina motståndarkamrater i Hallsbergs IF som alltid slog oss med 16-1. Men det här ska inte handla om Queen (som jag glömde på min usellista häromtagetsen) eller annan värdelös tekningsmusik. Men allvarligt, vad gäller We Will Rock You, är inte den i samma klass som Andra Sidan är Ni Klara? Är det Queen som gjort den låten också?

Jag har insett att nuförtiden - när varenda kotte är nere med band och artister som Pooh Sticks, Lateef the Truth Speaker och Kiiiiiii, när ingen sitter på färre än tre Uffieremixer och när diskussionsämnet för dagen är hur nästa Spank Rock-album kommer låta, ja alltså inte det kommande albumet, det har vi ju redan hört, utan det som kommer efter det - så är det man ska tipsa om för att någon ska få höra något nytt det som borde vara det mest uppenbara. De som får vara med på Oprah, som ligger i topp på nedladdningslistor och så vidare. Till exempel Be Without You med Mary J Blige. Försök glömma att ni kopplar ihop henne med radio och MTV som ni kopplar ihop med Akon som ni kopplar ihop med dålig musik (den sista kopllingen är helt logisk följdriktig iofs). Modern soul är inget skällsord.

För övrigt tror jag Mary J Blige haft ett minst lika trasigt liv som Conor Oberst. Hon har bara blivit lite mer framgångsrik med sin musik och framförallt så kan hon sjunga mycket bättre.

måndag, mars 26, 2007

Soul och Sarah

*Jag sa att jag skulle komma med lite soultips. En av de bästa får ni här: Otis Redding - A Change is Gonna Come. Ett ypperligt exempel på southern soul. Ursprungligen framförd av Sam Cooke, vars version är i samma klass, men alltså täckt av Otis som sannerligen får det att rysa i ådrorna. Bli berörd av det här eller ha inget hjärta! "A change is gonna come, oh yes it will!". Vi är flera som hoppas på det. I alla fall jag. Och nä, du vet inte att det kommer hända, du hoppas bara, men du hoppas med så mycket tro att jag nästan vill gråta.

*Sarah Records (som jag ska ha en längre genomgång av någongång) la ned 1995 och detta var deras avskedsannons:

i vilken det står:

"a day for destroying things...


... because when you were nineteen

didn't YOU ever want to create something beautiful and pure
just so that one day you could set it on fire
and then watch the city light up as it burned?

Didn't you want to do that every day of your life?


Nothing should be forever.

Bands should do one single and then split-up,
fanzines finish after one flawless issue,
lovers leave in the rain at 5am and never be seen again -

Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.


Stopping a record-label after 100 perfect releases
is the most gorgeous pop art-statement ever
and says more about pop-music than any two-part digipak
limited-edition coloured-vinyl 7"
grimly authentic lo-fi ten-track EP
(or any other marketing gimmick)
ever will.


Sarah Records is owned by no-one but us,
so it's OURS to create and destroy how we want
and we don't do encores.


We want to burn in bright colours and go pop,
to be giddy, impulsive and silly,
to kiss people in new places -
EXQUISITELY
- and dare to tear things apart.


The first act of revolution is destruction
and the first thing to destroy is THE PAST.

scary

like falling in love
it reminds us we're alive"

Här får ni popens/livets romantik förklarat bättre än någon annanstans. Som någon sa: "Om rock är lust och pop är kärlek, så är twee förälskelse". Förälskelse är, nästan per definition, något förgängligt. Jag, som fortfarande har svårt att släppa de jag var kära i när jag var typ sex år, har nog lite att lära av "kill your darlings"-uttrycket. Att, som de säger, gå vidare, är nog viktigt för att få uppleva mycken romantik. Man ska sluta när man har som roligast, eller strax efteråt, medan någon gnista finns kvar. Våga släng dina gamla skivor Martin! Och så vidare.

Det känns som att det alltid slutar i sånt här känslosamt resonerande när jag skriver blogginlägg efter klockan halv ett på natten.

fredag, mars 23, 2007

Diverse

* Jag såg Isolation Years på Herrgårn' i Linköping igår. Det vill säga, jag såg en och en halv låt, tyckte det var ytterst tråkigt, men inte direkt dåligt, och gick sedan och gjorde annat. Jag gillar Isolation Years litegrann, de är typiskt okej. Men återigen är det alltså bevisat: De allra flesta banden, om de inte är riktigt bra eller består av svarta musiker, är inget att ha live. Live är överskattat. Vissa saker, till exempel tjejer och vänner, är däremot ofta klart roligare live så det prioriterar man såklart framför att stå långt bak bakom en pelare och se ett band från Umeå av alla ställen spela blahamusik. Som tur är råkade jag gå förbi när de började spela Love Goes On av The Go-Betweens, som typiskt nog var (säger de som såg hela konserten) den bästa låten.

* Hur kan man ha missat Kultiration? Organisk reggae kallar de det. Reggae + (svensk) folkmusik låter kasst, men blir bra.

Kultiration - En Timme Kvar att Leva

* Varför lyssnar man inte alltid på soul? Jag tror jag måste hårdpressa lite för soul några dagar, det finns ju så många som faktiskt inte lyssnar mycket på genren. Vi börjar med Move On Up med Curtis Mayfield, inte bara för att den är bäst, men också för att knyta an till livefunderingarna. Såhär vill jag ha det när jag går på konsert. Man ska givetvis lyssna på orginalet men den har nog många hört så jag visar ett härligt liveklipp istället. Dock märks det att det är på 80-talet konserten utspelar sig (synth istället för trumpeter.. hm). I soul är det tyvärr ganska ofta ett litet minus. Fortfarande är det ju helt sjukt bra förstås.



* För de som hört att jag haft problem med ryggen men undrar vilket uttryck det tagit sig kan kika in den här Mayfieldvideon också. Titta på gitarristen mellan 3:55 och 4:05 ungefär. Typ så har jag rört mig när jag gått. Börjar bli bättre nu!

tisdag, mars 20, 2007

Lista: Världens sämsta låtar

Nu får det vara nog. Jag tänker inte jobba längre med det här projektet. Främst av två anledningar. För det första så har det visat sig att den dåliga musiken är utan gränser, det finns oceaner av fruktansvärd musik av alla sorter. Jag kan lika gärna dra gränsen nu som senare, för jag kommer aldrig hinna gå igenom alla viktiga kandidater ändå. För det andra mår jag dåligt efter ungefär en timmes genomlyssning av möjliga alternativ så för hälsa och välbefinnandes skull slutar jag nu. Tyvärr har jag nog inte fått med kreddig musik på listan, så jag är rädd att ingen blir upprörd. Men när jag gör listor vill jag vara helt ärlig och kan därför inte ta med någonting av U2, för det är inte riktigt tillräckligt uselt helt enkelt (det är nu ni ska skratta åt mitt skämt, jag insinuerade ju att U2 skulle vara kreddiga). Som ni förstår är det massa musik som inte kom med, väldigt mycket emo, äckelpop á la albumlåtar av Eagles, dålig techno och så vidare. UB40 fick ingen plats, inte heller någon låt av Rolling Stones. Inte ens Seven Days av Sting, trots att den är i konkurrens med Cure's fredagslåt den sämsta veckolåten någonsin. Klassiska bottennapp som Ebony and Ivory med Paul McCartney och Stevie Wonder eller Beatles' Obla-Di Obla-Da slapp listan också.

Vad är en dålig låt? Jag har utgått från två saker, de jag intellektuellt tycker är dåliga och de som upprör mig känslosmässigt. Alla låtar upprör mig mer eller mindre och den kategorin har varit viktigast. Jag har försökt variera genre lite i alla fall, även om jag inte velat ta för stor hänsyn till det. Men det hade ju inte varit kul med bara avskyvärd burlesk humor (Björn Rosenström och Onkel Konkel klarade sig alltså) och amerikansk radiopostpunk (Matchbox Twenty och Creed slapp också, otroligt nog) på listan. För den som undrar kom Shania Twains I Feel Lika a Woman elva på listan.

10. Twisted Sisters - I Wanna Rock
Jag sa att jag gillade pop väldigt mycket till en person en gång. Han sa något i stil med "Haha! Du gillar Darin och dem!" och sen satte han på den här låten och gjorde det där hårdrockstecknet och brölade "I Wanna Rock!". Jag tänkte först protestera högt när han sa det där med Darin men jag insåg snart att allting är relativt och att Darin nog inte är så dålig ändå.

9. Magnus Uggla - Nu Har Pappa Laddat Bössan
Jag har alltid mått dåligt av Magnus Uggla. Det kan vara något från barndomen. Jag visste inte riktigt vilken låt jag skulle välja men alla är ju egentligen likadana ändå. Han har en hemsk image och skriver usla tonårstexter.

8. Black Ingvars - 10 000 Röda Rosor
Jag vet att jag är tråkig, men en av de mest uttjatade dansbandslåtarna i kombination med mellanstadierock bildar helt enkelt en brutalt kass helhet.

7. Manowar - Warriors of the World (United)
De här kan inte vara seriösa. Men om de är det så finns det ändå en märkligare sak. Vilka lyssnar på dem? Vilka går runt på stan och lyssnar på monsterfantasyrock med texter som

"We alone are fighting for metal that is true
We own the right to live the fight, we're here for all of you
Now swear the blood upon your steel will never dry
Stand and fight together beneath the battle sky "

och tro mig, det där var ändå en av de bättre verserna. Patetisk "tung" rock som främst vänder sig till David Eddings-läsande trettonåringar passar inte riktigt mig.

Och just ja, gitarristen kallar sig Ross the Boss.

6. Limp Bizkit - Rollin'
Rap och metal. Det är allmänt känt att detta är en av de värsta kombinationerna, värre än ost och fil, ja till och med värre än Stefan och Krister. Att Bizkit är en ofattbart stor tönt har jag ändå inte alls tagit hänsyn till. Både "rapen" och musiken är upprörande dåliga. Detta är vidrigt.

5. Dvärgarna - Vår Julskinka har Rymt
Här blandas allt möjligt av skräckartad karaktär. Julmusik, som allt som oftast håller fantastiskt låg nivå, kryddas här med usel humor (folk som inte gillar musik blandar in humor i den och sådan musik lyssnar folk på som inte gillar musik, och inte har sinne för humor) och ännu uslare svensk techno eller liknande.

4. Ronan Keating (feat Cat Stevens) - Father and Son
Keating fullkomligt mördar en låt som från början var ganska okej. När Stevens, eller Yusuf Islam om vi ska vara petiga, börjar sjunga förstår man vilken skillnad det är på folk och folk. Samtidigt måste det vara lite tråkigt att medverka på världens sämsta cover. Denna fick jag stå ut med att lyssna på på radio en sommar. Det måste ha varit en dålig sommar. Radion gillade förstås låten, själlösa unga pojkbandsföredettingar som sjunger om hur "gamla och visa" dem är, det är förstås grejen tycker dem. Om jag vore en som brukade slänga mig med fula ord skulle jag skriva typ sug kuk eller nåt nu.

3. Modern Talking - Ready for the Victory
När låten är klar, förresten finns det flera lika usla låtar av samma band, har jag en utmattande illamåendekänsla som inte riktigt vill lämna mig. Det här är inte roligt. På riktigt.

2. Westlife - You Raise Me Up
Återigen avdankade pojkbandsspolingar som försöker ta på sig kostymen och göra vuxen musik. Kunde de inte ha gjort låten lite mer pompös? Alltså, det räcker ju inte med fiolerna, de "perfekt" tajmade cymbalslagen (man kan riktigt se hur alla rör sig avskyvärt melodramatiskt och överdrivet), stora änglakörer och allt vad det nu är. Äckligt och patetiskt. Värdelös refräng också. Sentimentalt dravel från lyckliga män i svarta kostymer. Jag mår dåligt.

1. Lifehouse - Hanging On a Moment
Detta lyssnar de tydligen på i USA. Den låg etta på billboardlistan 2001. Folket blir alltså manipulerade där. Är det här Bush's fel tycker jag vi invaderar landet. FN måste ju göra nåt, såhär kan det inte hålla på. Klapprutten och förutsägbar postpunk där sångaren försöker låta som Kurt Cobain. Sjunger med den där spruckna rösten som ska verka sliten. Jag hatar det!! &#/¤&"#!! Jag laddade hem två låtar till av dem och det var lika dåligt. Måste vara världens sämsta grupp genom tiderna. Jag börjar allvarligt fundera på om de inte är sämre än West Ham.


Okej, nu får ni säga vad ni tycker. Vilka har jag missat? Och framförallt, vilken låt på listan är faktiskt bra?

fredag, mars 16, 2007

Världens bästa skivomslag


Jag har fått ögat utstucket - jaha, vadå då? I'm a m*fakka gangsta, eller hur? NI KAN INTE STOPPA OSS!! Dessutom är hämnden (eller kanske drogaffärerna) redan igång, som ni ser har jag den nyaste mobiltelefonen out there. Visst ser jag kanske lite löjlig ut i mitt vita lakan (och det är inget kondompaket som sitter fastklistrat på halsen!) och ja, jag kanske är en dvärg men jag är en jävligt hård dvärg. Sen behöver ni inte kommentera mina homies' kläder som kanske inte är det senaste på gangstermodet men poängen är att jag alltid kommer tillbaka, om jag så ska behöva bli utrullad härifrån.

Lägg också märke till hans fantastiska hiphopgest med högerhanden, haha! Hela bilden är så komisk, men ändå så stenhård. De är både genuint hårda och genuint löjliga. Underbart.

(Han HAR alltså fått ögat utstucket som jag förstår det, annars vore det ju inte lika kul).

onsdag, mars 14, 2007

If it has more than three chords, it's jazz

Vilket inte betyder att jazz är dåligt. För det första är det ju som att säga att rock är dåligt, man förkastar så fruktansvärt mycket musik som kan låta helt olika varandra. Personligen kan det gå långa perioder utan att jag alls orkar lyssna på jazz, och sedan sätter jag på något som jag inser är sjukt bra och jag börjar studsa omkring, göra ryckiga rörelser (ryckiga ja, tyvärr inte rytmiska - men till viss sorts jazz är rytmiska rörelser närapå omöjligt...) eller bara lugnt njuta. Här kommer tre jazztips där alla artister släppt loss lite på både tyglar och kreativitet. Det är inte heller de allra vanligaste namnen inom jazzen, som t ex de fantastiska Miles Davis och John Coltrane, men de behöver jag väl inte tipsa om.

Rahsaan Roland Kirk - Black Root
Låter som något som kommer från djupaste Afrika. Ett djur kanske. Eller en växt.

Sun Ra - Mu
Mu! Jag tänker på ett mörkt och varmt rum någonstans under jordens yta där en ko står och filosoferar.

Ornette Coleman -Street Woman
Detta tillhör inte Colemans tidiga stilbildande musik men det är lika bra för det. Basen är spännande och Coleman blåser på som vanligt. Jag tror rymden är temat eftersom skivan heter Science Fiction. En gatutjej (hora?) i rymden kanske låten handlar om? Tja, varför inte.

Kapten Kirk - Solglasögonen på plats, saxofonerna likaså. Skägget är fixat. Detta är stil.

måndag, mars 12, 2007

Två i en

Jag har tänkt och tänkt och tänkt, tittat med förstoringsglas och sedan tänkt igen. Jag har till och med lyssnat lite grann. Men nej, jag kan inte komma på en endaste skillnad på något plan, inte ens en pytteliten, mellan Salem Al Fakir och Laleh Pourkarim.

*Hyllade av kritikerna utan att vara kreddiga
*Politiskt korrekta - får vara med i "I soffan hos Jihde" eller vad det heter och alla andra program.
*Utländska namn (bidrar till den politiska korrektheten?).
*Försvarad i alla tidningar där det framkommer att de som inte gillar dem bara är cyniska och hatar allt som är naivt och snällt.
*Spelar alla instrument själva - så imponerande! Sen när har instrument med musik att göra?
*Genomtrevliga och totalt omöjliga att hata - alltså avskydda av ganska många.
*Tycker att det är roligt att spela och de bara älskar att hålla på med det de gör. Särskilt spela inför människor.

Det är väl trevligt, men jag föredrar ändå attityden hos Christian Vieri som utan omsvep erkänner att han bara spelar fotboll för pengarna och hellre skulle spela cricket.

Det är väl inga nyheter, men genuint lyckade människor OCH ödmjukhet är en fruktansvärd kombination.

Muhammed Ali: Lyckad men inte ödmjuk = älskvärt.

fredag, mars 09, 2007

Jag hyllar: Notorious B.I.G (död i 10 år idag)

Jag satt just på bussen hem efter att ha varit uppe på stan och vänt igen, osimmad och lätt irriterad över att simhallen tydligen prioriterat konsert i motionshallen före medborgarnas hälsa. I lurarna hördes What's Beef och Mo Money Mo Problems av den av mig nyss omskrivna Notorious B.I.G. Först när jag kom hem upptäckte jag att det är idag (okej, igår) prick tio år sedan han blev mördad.

Jag har just raderat massa text som jag skrivit för jag inser att det inte kommer bli bra om jag försöker hylla honom. Jag täntke förklara varför han är kungen och så. Men jag är trött. Ni vet ju redan att han är bäst. And if you don't know, now you know.

torsdag, mars 08, 2007

Det bästa ur bloggosfären

I ett självförnedrande tilltag tänkte jag nu, istället för att bidra med bra saker själv, bara bidra med bra saker som andra skrivit eller tipsat om. Bloggen kinkyafro skriver idag:

"Dagens insikt är att de flesta moderna människor i valet mellan att a) ägna sig åt icke-intellektuellt kroppsarbete resten av livet, eller b) begå självmord, förmodligen faktiskt skulle välja att ta livet av sig. Och så undrar folk varför dagens unga läser kulturvetenskap eller samhällsvetenskap trots att det aldrig finns några jobb där? Det är inte ett liv som byggjobbare eller smed som är det realistiska alternativet, det är hängsnaran."

och därmed har jag numera alltid något att hänvisa till när folk med misstänksamhet undrar vad jag ska bli när jag säger att jag läser kulturvetenskap, och bara svarar "bli?" och låtsas inte förstå frågan (jag måste motvilligt erkänna att jag faktiskt förstår vad de menar).

Veckans besatta blog är dedikerad till Claudine Longet
Sidor som handlar om popfransyskor, antagligen mördare, och som är mycket vackra är givetvis grejen. Tyvärr får jag inte hem musiken.

Inte för att någon kommer ladda hem den ändå, men dagens låt är i alla fall hämtad från bloggen blowupdoll och är det är dramatisk (fiolerna!) och känslosam 60-talspop. Det är italienskt men låter ganska franskt. Den har en störtskön keyboardslinga. Caselli finns inte på wikipedia, alltså något obskyr. Så skyll dig själv om du inte laddar hem den nu, du kanske inte hittar den igen. Och det vore synd. För din skull.

Caterina Caselli - Disperatamente lo Ti Amo

onsdag, mars 07, 2007

Dagens låtar

Jag insåg ganska snabbt efter att jag postat mitt senaste inlägg att den nog var roligast för mig, ganska kul för de som hört båda skivorna, och inte alls kul för resten. Bäst att komma med lite hederliga tips istället.

Först flyttar vi oss tillbaka 1988 och Jamaica. En högst eccentrisk reggae/dancehall-artist har slagit igenom. Dadaistiskt nonsens är vad som oftast står på tapeten. Man måste älska honom.

Eek-A-Mouse - Oh Me Oh My

Sen så vill jag återkoppla lite till hiphoplistan jag skrev ganska nyss. En alldeles speciell bubblare till den listan är Mange Schmidt - Greatest Hits. Skivan är fylld med covers, eller översättningar, av kända hiphoplåtar. Manges pratiga rap är flytet hela dagen. Skivan är fruktansvärt underhållande, ja rentav komisk (på ett bra sätt). Även om man inte hört orginalen. Checka ut själv.

Orginal: Diamond & the Psychotics Neurotics - Freestyle (Yo, That's That S**t)

Manges variant: Det Här är Sån Skit

Mange Schmidt och Eek-A-Mouse är två bra saker att ta med sig när våren är i antågande.

tisdag, mars 06, 2007

Duellen: The Queen is Dead - 16 Lovers Lane

Det finns många bra skivor (nähä?), och många av dem är från 80-talet. Om popens storhetstid inte inföll under 60-talet så gjorde den det det under 80-talet. Det är nu dags för två av de bästa att gå upp i ringen - äntligen får vi veta vilken som verkligen är bäst av dessa. Den ena lyssnar du på i lurarna på väg hem från bussen, ensam ("If you're so good-looking, why are you on your own tonight?") och gråter i kudden till. Den andra lyssnar du på när du inte längre vill gråta i kudden, när det är dags att räta på ryggen och faktiskt försöka möta livet. Det är inte bättre, men du vill i alla fall hoppas.

Båda består av tio låtar, det blir med andra ord tio ronder.

The Smiths - The Queen is Dead vs. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane

1. The Queen is Dead - Love Goes On
Stabila öppningsspår, vilket är viktigt. Dock tar ingen av kämparna ut sig helt såhär i början utan känner på varann, men gör det väldigt smart. 8-8

2. Frankly, Mr Shankly - Queit Heart
Nu blir det åka av. 16 Lovers Lane slänger in sitt förmodligen bästa och vackraste spår redan som tvåa och motståndet väger förhållandevis lätt. 6-10

3. I Know It's Over - Love is a Sign
Kontringen kommer omedelbart om än inte lika kraftfullt. Den perfekta självförtroendeknäckaren I Know It's Over kanske inte fungerar i alla lägen (men när den gör det, ojojoj), men dess cyniska realism tar till slut kål på den redan lätt sorgsna konkurrenten ("I'm not a playboy or a poet..."). 9-8

4. Never Had No One Ever - You Can't Say No Forever
The Queen is Dead satsar vidare på sina ledsna låtar som har stor påverkan om igenkänningsfaktorn är hög. Ronden blir jämn. 16 Lovers Lane möter depressionen med beslutsamhet men förlorar på poäng. 8-7

5. Cemetry Gates - Devil's Eyes
Blaow! Cemetry Gates är någon slags pop-perfektion och det blir jobbigt för motståndaren, trots gott försök. 10-7


Halvtid: The Queen is Dead - 16 Lovers Lane = 41 - 40

6. Bigmouth Strikes Again - Streets of Your Town
Bra rond! Bigmouth Strikes Again är för Cemetry Gates vad Michelangelo är för Leonardo, dvs annorlunda men lika bra. Streets of Your Town ger sig inte lätt dock, det är enkelt, poppigt och anspråkslöst men (eller alltså?) underbart. Men förlusten är oundviklig. 10-9

7. The Boy with The Thorn in His Side - Clouds
Ytterligare en klar seger för The Queen is Dead. Det här ser inte ut att bli så jämnt som jag trodde, men det är det som är så spännande med idrott. Man vet aldrig vad som händer. Det är nåt som gör att Clouds inte riktigt håller måttet som den borde. Outvecklad talang. 9-6

8. Vicar in a Tutu - Was There Anything I Could Do?
Kan det kanske bli lite spännande såhär mot slutet ändå? Här segrar den desperatare och aggressivare Was There Anyting... mot en struttigare och klart svagare motståndare. 6-8

9. There is a Light That Never Goes Out - I'm Alright
Matchens bästa rond? En odödlig klassiker möter en som är, för att vara rolig, helt alright. Inte bara det, riktigt bra till och med. Den är så hoppfull, som I Will Survive typ, fast för indiepoppare. "I'm alright I know!". Kanske inte riktigt en fullpoängare trots allt och allt måste sitta perfekt för att man ska klå den här längtansfulla och romantiska motståndaren. 10-9

10. Some Girls are Bigger Than Others - Dive for Your Memory
Nåja, det visade sig till slut att det var ganska klart vilken skiva som var bäst. Dive for Your Memory är snäppet för sentimental för mig, trots att den inte borde vara det. Ingen höjdarrond det här, men det är ju bara relativt sett. Två fantastiska skivor är det helt klart. 7-5

The Queen is Dead - 16 Lovers Lane = 83 - 77

Grattis till vinnaren! Och grattis till tvåan som mer än väl fyller sin roll som alternativ.

söndag, mars 04, 2007

Lista: Hiphopens bästa album

Så ska jag då äntligen uppfylla löftet om en lista på de bästa hiphopalbumen. Det svåra med såna här listor är att vissa album som man tyckt så mycket om och lyssnat så mycket på, var inte riktigt lika roliga när jag nu lyssnade på dem. Hur gör jag med dem? Generellt går jag på det jag gillar mest nu, men jag går inte endast på dagsformen. Jag vet att jag kommer återkomma till alla skivorna på denna lista, ofta och gärna. Jag lyssnar t ex inte särskilt mycket på Outkast just nu, men Stankonia har ändå letat in sig på listan (jag trodde den skulle hamna högre). Den stora chocken är väl att Dr. Octagonecologyst bara blev en bubblare. Antar att jag kommit över den skivan lite (givetvis still mycket bra), jag trodde nästan att den skulle hamna på top 5. Så kan det gå.

Bara skivor med rap får vara med. Alltså är en annars möjlig kandidat till listan, DJ Shadow - Endtroducing utesluten från diskussionen.

10. Outkast - Stankonia (2000)
Outkast är inte så coola i hiphopsammanhang. Oemotståndliga hittar, svängig musik, glada uppsyner och smålustiga texter är inte vad alla äkta skallar vill ha. Andre 3000 vill inte skjuta gangsters, beefa med kollegor, sälja knark, vara snygg och ragga tjejer. Han vill bara vara snygg och skaffa tjejer. Det kan vara ganska befriande och musiken är lika befriande den. Man kan inte neka att de är bra på att göra musik. Sen att skivan är för lång och att det är för många skits - det får man ta (det lider de flesta hiphopalbum av), det som är bra här är faktiskt fantastiskt bra och det som är dåligt är inte så pjåkigt ändå.

9. Pharcyde - Bizarre Ride II the Pharcyde (1992)
De tar itu med frågor vi alla känner igen oss i, t ex chocken över att upptäcka att tjejen var en kille eller att bli kär i läraren som bara ignorerar dig. De försöker reda ut hur tjock din mamma egentligen är men mest av allt handlar det ju om hur bra de är, bra i allmänhet och bra på att rappa i synnerhet. Med mycket humor. Det är underhållande, det är vår, det är glädje och det har kvar old-shoolens oskyldighet.

8. Dr Dre - The Chronic (1992)
Första halvan av den här skivan är oemotståndligt bra (andra halvan är sämre, kanske pga avsaknaden av en viss rappare). Det är party på ett helt annat sätt än de skivorna som närmast omger denna på listan. Det är tungt gung, det är västkust och studsande bilar. Det är bitches och det där n-ordet man snart inte får säga längre (i New York är ett förbud på gång). Men mest av allt är det Snoop Dogg. Hur kan man låta så laidback och smooth? Alltså, hur är det teoretiskt möjligt? När man lyssnar på skivan är det omöjligt att inte först känna sig som en stencool player, för att sedan känna sig urlöjlig just för att man känner så. Löjlig med ett leende på läpparna, that is.

7. De la Soul - 3 Feet High and Rising (1989)
Jag vet! Vi tar ett ord, sen så tar vi det baklänges och så heter vi det som artistnamn! Jag gillar yogurt så jag heter Trugoy. Hoho! Sen gör vi låtar om mjäll och magiska nummer men också låtar om livsöden, vänskap och äkta kärlek. Om vi sen samplar allt möjligt från musikhistorien, från många stilar och gör typ världens mest kreativa hiphopskiva. Skulle inte det bli bra? Vore roligt att bidra med lite positiva vibbar till det här rapgemet.

Ah! Du menar ungefär som Beastie Boys fast bättre, smartare och inte lika jobbigt?

6. Black Star - Mos Def and Talib Kweli are Black Star (1998)
Äntligen verkligt smarta killar i hiphopen. Inte jobbigt politiska men ändå socialt medvetna. Mos Def tillhör dessutom favoritrapparna. Talib Kweli är inte så dålig han heller. Det är jämn och bra nivå på hela skivan, vilket är ovanligt i hiphopvärlden. Inga jobbiga skits och inga fillers. Otroligt att denna skiva ofta glöms bort när bästa hiphopskivor ska listas här och där.

5. GZA - Liquid Swords (1995)
Wu-Tang Clans bästa rappare och författare, gör en skiva där Wu-Tangs superproducent RZA gör sin kanske bästa produktion. Det är mörkt, spännande och lite läskigt. Perfekt att spela på kvällen och jag har egentligen inget att klaga på, texten passar bra till musiken, som är strålande, och levereras oklanderligt av GZA.

4. Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang (36 Chambers) (1993)
Världens bästa klan är rik på personligheter. GZA's tillbakalutande, respektingivande och intelligenta approach kan helt plötsligt övergå i Ol' Dirty Bastard's galna och teatraliska rappande, eller icke-rappande. En nedrökt Method Man har också något att säga innan den struttiga Raekwon vill bidra med en vers. RZA's minimalistiska skräckbeats var avantgarde på alla sätt och vis när det begav sig och står sig lika bra idag. Detta är en sann klassiker. Respekt.

3. Nas - Illmatic (1994)
19 år och kanske den största streetpoeten någonsin. Klockan var 1994 och en liten parvel visade sig vara mer poetisk, ha större känsla och bättre teknik än, tja, typ alla andra i rapvärlden. Illmatic är egentligen världens bästa hiphopskiva, den är föredömligt lång och alla låtar är bra, de flesta fantastiska. Produktionen är lätt och luftig på nåt sätt, det känns lite som att allt svävar över marken, men ändå så är det nära gatan och verkligheten. Detta är nära pefektion.

2. Jay-Z - The Blueprint (2001)
Men då perfektion är önskvärt, är bubblande euofori snäppet bättre. Det går inte att klaga på Illmatic, men det gör det på Blueprint. De 12 minuterna i slutet kunde trappats ned och en eller två låtar är inte lika roliga som de andra. Men då är de andra riktigt sjukt roliga. Skivan med flest hits i historien (det bara måste vara så) är en fest att lyssna på. Jay-Z vet att han är bäst i världen och det hörs på musiken. Det kan inte bli mer bombastiskt men man måste nog vara rasist för att inte erkänna att det är bra musik. På ett ytligt plan, javisst, men ytlighet är väldigt viktigt för själslivet.

"So, sleep if you need to, mami I will leave you
Right where you stand, nah I don't wanna dance (though I'm good)
I just wanna see what's in your Frankie V pants
Waist is low enough to let your waist show
Top like a rock star, I got a fast car
We can cruise the city, doin a buck-sixty"

Ibland känner man ju sådär. En glidares dröm. Inte behöva tänka, bara leva det goda livet.

1. Notorious B.I.G - Ready to Die (1994)
Den här skivan har kanske ibland lite enformiga beats. Man skulle nog kunna plocka bort ett par låtar om man vill få en mer koncentrerad helhet. Det går säkert att komma på flera kritiska synpunkter. Som det nu är, kunde jag inte bry mig mindre. Världens i särklass bästa rappare skulle kunna rappa över bara en trasig bongotrumma och det skulle räcka för att göra mig nöjd. Han rappar om det hårda livet, om droger han sålde, om att skaffa mat åt sig själv och sin dotter och annat. Klassiska teman. Det är bara delvis självbiografiskt men wtf. Med en sån berättare är saker som sanning och trovärdighet bara bagateller. Var inte han med om det själv, var det nog många andra som var det. Hans flow, rim, formuleringar och stora känlosmässiga spektrum gör att vad han än rappar om så blir det rätt. Jag ska avstå från frestelsen att citera halva skivan - lyssna om ni är intresserade.

Biggie är fortfarande, trots att han är död, den coolaste, tjockaste och helt enkelt bästa rapparen nånsin. 'Nuff said.


Bubblare:
Dr. Octagon - Dr. Octagonecologyst (1996)
Aesop Rock - Labour Days (2001)
Jay-Z - Reasonable Doubt (1996)
Mobb Deep - The Infamous (1995)
A Tribe Called Quest - The Low-End Theory (1991)