An essay concerning the principles of happiness related to pop music
Ni vet när klockan är tjugo över elva, man har inte läst något av allt man tänkt läsa under dagen och man är lite för melankolisk till sinnes och trött i huvudet för att göra något åt det nu. Man inser att man egentligen borde ha lagt sig och förundras över att man inte går och lägger sig nu när man kommit till just den insikten. Man känner en tristess och längtar tillbaka till gamla tider, ju längre bak desto bättre. Inte för att det nödvändigtvis är sämre nu men just här och nu är ju allt så hårt, tydligt och har så klara konturer. Jag hatar skarpa konturer. De är så oromantiska. Det är därför minnen och framförallt drömmar är så mycket mer romantiska. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att bli så kär igen som jag varit vid ett par tillfällen då jag drömt. I drömmar försvinner den irrelevanta och ytliga omvärlden och fokus blir därför helt på själva poängen. Förutom drömmar har även musik förmågan att få hjärnan att helt glömma bort yttervärlden (om den nu finns, och så vidare...)
Särskilt popmusik tror jag. I alla fall när man känner sig till sinnes så som jag tidigare beskrev. Målet är ju inte heller att fördriva den där romantiska, ledsna och längtansfulla känslan utan att intensfiera den så till den grad att själva upplevelsen av starka känslor gör en lycklig (då fungerar ofta The Smiths, musiken upplevs så bra och känslorna förstärks på ett oemotståndligt sätt. Du känner att lyckliga människor inte hade uppskattat musiken lika mycket) men ännu hellre: vända den romantiska, ledsna och längtansfulla känslan till en romantisk, hoppfull och längtansfull känsla. Jag ska nu ge ett recept på detta:
1. Slå på Cemetry Gates med The Smiths och surfa dig samtidigt fram till denna sida , som innehåller den finaste recensionen någonsin, på Belle and Sebastians If You're Feeling Sininster. Läs den.
2. Nu blir det ofrånkomligt att spela ett par låtar från skivan, du väljer Fox in the Snow och Get Me Away from Here, I'm Dying.
3. Nu börjar du känna dig sådär upprymt glatt melankolisk och känslorna är varma. Du behöver dock ännu en påminnelse om att det finns goda och gulliga människor som vet att vara anspråkslösa och tittar därför på Herman Dune - I Wish That I Could See You Soon och kan nu inte låta bli att tycka att alla världsliga problem är löjliga. Om de inte handlar om små barn i rosa t-shirts, inget eller inga andra än dem kan vara särskilt viktiga ändå.
4. Här borde man egentligen sluta men eftersom man inte kan låta bli spelar man även Joy Dinisions Love Will Tear Us Apart och varvar i upphetsningen av den ner till den vackra Long Forgotten Fairytale med Magnetic Fields.
5. Avsluta med You Should All be Murdered med Another Sunny Day och kryp sedan till sängs med en förundran över hur lyckliga och ledsna många andra tappra människor också tycks ha varit och gör det med en ologisk känsla av att vara lycklig och vilja älska. Ju mer ologisk den känslan är, desto mer lyckad är kuren.
Lycka till!
PS. Jag sa att You Should All be Murdered är världens bästa låt va?
Halvvägs in på en Mogwaiskiva tänkte jag skriva följande blogginlägg:
När jag låg i sängen för några nätter sen och det visade sig att varken The Tough Alliance eller Linton Kwesi Johnson gav mig det jag ville ha tänkte jag att "låt gå, vi kan testa" och tryckte igång en postrockskiva. Kan ni tänka er! Jag hade visst en på mp3-spelaren. Mogwai - Happy Songs for Happy People. Ska man ta sig igenom sådana skivor nångång är det ju på natten, då stämningen kan infinna sig. Och det gjorde den! Nattliga ljudlandskap byggdes sakta upp och jag njöt av de långa svepande låtarna. Jag som inte lyssnat på låtar som är längre än sju minuter om de inte är gjorda av Immortal Technique eller Funkadelic på säkert ett halvår. Att vara lätt trött är bara positivt, det gör allting lite mer suggestivt och drömmande. Jag minns att jag tänkte att det kanske så äntligen var dags att rota fram den där Spiderlandskivan (Slint) som jag nog har på datorn någonstans. Kanske rentav nostalgera med lite Pink Floyd?
Efter att ha lyssnat klart på skivan tänkte jag skriva följande:
Varför kan vissa människor inte göra skivor som är kortare än 78 minuter, eller om de prompt ska visa att de kan spela så länge utan att somna, kan de inte testa att lägga in en melodi i någon låt? Eller kanske en saxofon? Stönande ljud? Vad som helst! Bara så att man inte glömmer bort att det är musik igång som man inte lyssnar på. Jag vet inte ens om Happy People-skivan var så lång men den kändes det då och det är allt som räknas.
Med detta sagt vill jag också säga att jag verkligen gillar båda en del ambient och Talk Talk. Så det inte uppstår några missförstånd.
I övrigt:
Jag såg Dreamgirls. Snygg film, snygga människor, njakul handling och musiken vara bara bra emellanåt. Alldeles för emellanåt. När man hör Motownpasticherna inser man att det bara finns tre Holland-Dozier-Holland, och att de inte kan ha varit inblandade i låtskrivandet, för då skulle det blivit låtar av en helt annan klass. Filmen får 2/5.
Jag är lite seg och hängig så dagens låt måste bli tung, stabil och lätt utflippad rock med fria tyglar. Hoppas inga läsare blir bortskrämda. Tack till Jocke för låten.
Idag känner jag mig på gott humör. Jag borde egentligen läsa Descartes, eftersom jag hela förmiddagen istället har läst ut den spännande, välskrivna och intressanta (det lät som tre tråkiga saker, jag vet, men det är det inte) Mannen som var Torsdag av G.K. Chesterton. Fin bok. Nåväl. Eftersom jag tänkt skjuta upp mitt Descartande i alla fall två minuter blir det alldeles lagom att tipsa om en låt sålänge. Eftersom det tycks som att alla gillar indierock så väldigt mycket måste jag väl glädja den delen av läsarkretsen också. Min blogg är ju ändå bara till för att tillfredsställa och glädja alla, och om jag nu är ironisk så är det i så fall endast för att glädja alla ironiälskande människor. Jävla människor. Romantiken dog långt före Porn Again. Det är sorgligt. Om man nuförtiden gömmer sig utanför sin älskades fönster dag ut och natt in blir hon inte förälskad och överger hem och hus - nej, hon ringer polisen och man får tillbringa tid i rum med mjuka väggar, utan MTV. Blä. Nu är jag på dåligt humör.
Men till saken. En av 2000-talets bättre indierocklåtar, 2006 års hittills (man hittar ju nytt hela tiden) sjunde bästa låt ungefär:
Nu kommer en ny feature på dunkadunka. Det är bandgenomgången, då jag dissekerar ett band/artist. Jag skriver lite om det, recenserar musiken och kommer oftast slutligen kräva att alla kollar upp bandet eftersom jag lär skriva mest om hiskeligt bra akter.
När NME 1986 släppte ett blandband de kallade C86 fick folk upp ögonen för den alternativa musikscenen i Storbritannien. Givetvis inte folk i allmänhet och många av de som fick upp ögonen slöt de nog igen ganska fort men med tiden har C86 fått kultstatus bland tweepoppare. Det var nämligen vad detta handlade om, charmig "do it yourself" -pop även kallad twee. C86 kom senare att bli namn på själva stilen och ett band som ofta förknippas med dem utan att ha varit med på blandbandet är Talulah Gosh. Talulah Gosh släppte en bunt poppärlor på fantastiska Sarah Records innan de upplöstes och omformade sig som Heavenly istället (med mer eller mindre samma medlemmar). Att ni kanske inte ens hört talas om bandet säger något om den onda och cyniska värld vi lever i. De är nämligen förmodligen bättre än The Beatles.
1990 singeldebuterade de på Sarah Records och skulle sedan släppa skivor och singlar fram till 1996 då de upplöstes. De mötte aldrig någon enorm framgång men var tillsammans med The Field Mice Sarah Records största band. Innan jag tänker hugga in på själva musiken är det ju förstås viktigt för er att få veta om det är korrekt och kreddigt att gilla musiken, annars går det ju förstås inte. Mitt svar är att Heavenly är så kreddigt indiepop bara kan bli. Jag ska i nästa stycke lite snabbt försöka bevisa varför.
En sak kan vi enas om. Amelia Fletcher, frontfiguren i bandet, är ett geni. Varför? Melodierna. Melodier är kreddigt. Hon är tjej, det är kreddigt. Hon är småcharmigt fulsöt - kreddigt. Musikvideorna är fyllda av färger, såpbubblor och flickor som antingen har kortklippta killfrisyrer eller France Gall-frisyrer (henne återkommer vi till lite senare). Väldigt twee. Bandet har låttitlar som Sperm Meets Egg, So What? och det upplöstes p.g.a att trummisen tog livet av sig. Jag hoppas att ni förstår att det här är bandet ni alltid kan dra till med att ni gillar, på vilken fest som helst. Ni är på säkra sidan, även när indie annars är ute.
Låt oss gå på musiken.
Singlar:
1990 - I Fell in Love Last Night/Over and Over - Strålande debutsingel och nästan lika bra b-sida. Stark åtta. 8/10.
1990 - Our Love is Heavenly/Wrap My Arms Around You - En av världens bästa singlar. Det är som med The Ronettes' Be my Baby-singel, b-sidan är underbar, men det spelar liksom ingen roll. Den hamnar helt i skymundan ändå och betyget är givet utifrån bara a-sidan. 10/10.
1991 - So Little Deserve/I'm Not Scared of You - Här är b-sidan bättre än a-sidan. Som vanligt fantastiska melodier och underbar sång från Fletcher. 8/10.
EP:
1993 - Atta Girl/P.U.N.K Girl - Egentligen en sammansättning av två singlar. EP:n består av fem låtar och de titellåtarna skulle ge EP:n 10/10. Resten av låtarna är bra men drar ner toppbetyget ett snäpp. 9/10.
Album:
1991 - Heavenly vs. Satan - Här är det fokus på charmen, melodierna och den där lyckliga förälskelsekänslan dyker upp oftare på det här albumet än de andra. Innehåller ingen av de allra bästa låtarna kanske (de flesta av de finns inte på skivorna faktiskt, utan är singlar) men är jämn. Högjämn. 8/10.
1993 - Le Jardin de Heavenly - De ska tydligen ha utvecklats till denna skiva och visst är musiken lite fylligare, vilket nog inte är en bra sak i detta fall, men låtarna är helt enkelt inte riktigt lika bra. Förutom den underbara C is the Heavenly Option såklart. Allmusic tycker det är deras bästa, jag säger antagligen deras sämsta. Till denna skiva hade de utökat bandet med en vokalisttjej till ska jag nämna också. 6/10. Nästan sju.
1994 - The Decline and Fall of Heavenly - Känns aningen starkare än förra tycker jag. Lite lägre högstanivå möjligen. Det är nästan jämt skägg dem emellan. Det finns givetvis, som på alla deras skivor, fantastisk popmusik här. 7/10.
1996 - Operation Heavenly - Deras mest energirika skiva. Tillsammans med debuten skivan med bäst låtmaterial också. På denna skiva hade de också den goda smaken att göra en fin cover på France Gall's Nous ne Sommes pas des Anges, en låt jag redan tidigare hyllat. 8/10.
Om jag skulle göra en Heavenlyblandskiva:
1. I Fell in Love Last Night 2. Wrap My Arms Around You 3. I'm Not Scard of You 4. P.U.N.K Girl 5. Our Love is Heavenly 6. Over and Over 7. Cool Guitar Boy 8. Lemonhead 9. Shallow 10. It's You 11. Different Day 12. C is the Heavenly Option 13. Sperm Meets Egg, So What? 14. Trophy Girlfriend 15. Atta Girl 16. K-Klass Kisschase 17. Ben Sherman 18. Nous ne Sommes pas des Anges
Och så till frågan om det här hade varit världens bästa popalbum om det hade funnits på riktigt. Svårt att säga men låt för låt - ja självklart.
Länge har den mest provocerande musiken i Sverige varit den konfessionella kristna musiken. En anledning har nog varit budskapet i sig, folk störs sig på den lätt överlägsna "jag vet vad som är sant" attityden och de klichéartade texterna. Det finns en anledning till, som är klart värre om de nu på allvar vill bli lyssnade på, respekterade och gillade av den breda, sekulariserade musikintresserade massan. Problemet är att musiken allt som oftast är sämre än West Ham, vi snackar alltså riktigt kass.
DN hade idag en intressant artikel om saken. På rubriken och från ingressen kunde man tro att artikeln skulle handla om hur musik med religiös symbolik kommer bli det nya svarta i vår, men mest kom den att försöka reda ut med hjälp av Nicolai Dunger, Irma Schultz och nån snubbe från Isolation Years varför den är illa omtyckt. Att budskapet i kristen musik är överordnande själva musiken är en intressant poäng. En annan åsikt, uttryckt av redaktören för den kristna tidningen Trots Allt, Magnus Sundell, tror jag mycket på. Kristna artister sjunger ofta om hur saker borde vara, inte hur det faktiskt är. Vad vill vi helst höra, vad är intressantast att höra, vad berör oss mest? De blir sällan uppriktiga och genuint personliga. Själv tror jag inte att de vågar skriva sånger om vad de verkligen känner och tycker utan känner sig pressade att få ut ett positivt och/eller viktigt kristet budskap.
Jag lyssnar alltså hellre på hur Too $hort slickar fitta varje dag (jag bara utgår från att han säger att han gör det - och att han faktiskt gör det) än hur en artist upprepar gyllene regeln för oss. Det förra säger i alla fall något om en persons liv (okej, kanske ganska mycket påklistrad yta och attityd där också... men förstör inte min poäng nu), den är därmed rent av personlig. Därmed inte sagt att det är nåt fel med att sjunga om gyllene regeln, armageddon eller att Jesus är god - men gör det bara om du verkligen vill. Var trovärdig. Det måste ju finnas en hel del som faktiskt är det, och som har förmåga att variera budskapet så det inte blir enerverande? Är de bra då?
Inte om musiken är dålig. Och eftersom kristna artister ungefär 15 år efter Napalm Death kommer på att kristendomen nog inte har något emot riktigt hård musik, eller spelar grunge i slutet av nittiotalet som om det vore det coolaste som finns, blir det lätt sunkigt. De är inte up to date helt enkelt. Vi har redan hört det där, välkommen till nutiden. Förmodligen därför att det är farligt med ny konstig musik så hamnar de efter. Var är den kristna getto-techen? Och den är ju inte ens ny. Sen är ju urvalet av kristna musiker mindre än andra, men ändå.
Varför vi i Sverige inte har alls lika svårt för till exempel amerikanska kristna musiker orkar jag inte gå in på, läs dagens DN om ni vill ha ett par teorier.
Som vissa av mina eventuella läsare möjligen känner till, framträdde Carmen Electra under mina tidigare ungdomsår som min favoritsexsymbol, tillsammans med ett par av de där från högstadiet med låg intelligens men stora och välformade kvinnliga attribut. Det kan tyckas lustigt eftersom hon inte är särskilt vacker, inte verkar alltför bright (för en sexsymbol kanske detta inte är negativt, jag vet inte) och inte utstrålar något särskilt. Hon är väl bara sexig helt enkelt, antar jag.
Anyway, om hon själv inte är speciellt spännande är hennes livshistoria i alla fall lite roligare. När hon i unga år som typ amatördansare/sångare-nånting raggades upp av 80-talets svarta och lite funkigare svar på David Bowie, nämligen Prince, fick hon hjälp med sin musikaliska karriär (om Prince faktiskt var tillsammans med Carmen, vilket han såklart måste ha varit, går han in på förstaplats strax före Dennis Rodman som Carmens coolaste och galnaste pojkvän, B-Real och den där Janes Addiction-gitarristen är inte i närheten). Prince såg vilken stor rapstjärna som fanns gömd i Carmens attraktiva gestalt.
Tack vare mig får ni nu också se det. Visst är det småkul partyrap, men nja, kanske är det inte så konstigt ändå att det hela slutade med Scary movie 4 istället för propert rullade bluntar.
Jag har sen ett par månader tillbaka bestämt mig för att 2008 ska bli året då jag på allvar ska sätta mig in i den klassiska musiken. En till kallelse har drabbat mig nu, en jag kanske måste ta itu med på en gång, jag får se. Problemet är att detta nya område jag ska kasta mig in i är långt större än det om klassisk musik. Det finns mer att hämta, mer att jobba med helt enkelt.
Jag pratar givetvis om afrofunken.
Afrikansk musik över huvud taget har fångat mitt intresse sen jag läste en tråd på dagensskivas forum. Möjligtvis kommer jag delge er av mina tips och kunskaper land för land. Det finns mycket som talar för att före detta Zaire, Demokratiska Republiken Kongo blir först ut.
Jag jobbar även på en lista över de bästa hiphopalbumen, något jag har blivit ombedd att göra. Självklart ska jag då också göra det. Jag måste bara lyssna igenom kandidaterna så det blir helt rätt. Sånt här är viktigt.
För att tillfredsställa mina vita läsare ska det också sägas att en bandgenomgång väntar. Ett fantastiskt litet popband kommer att behandlas.
Jag har funderat lite på vad problemet med cafémusik är. Om det nu finns nåt problem. Kanske stör jag mig helt enkelt på att den är dålig eller åtmionstone bara sådär onödigt halvbra? Men den uppfyller ändå sitt syfte ganska väl tycker jag, man tänker inte alls på att det spelas musik men man slipper höra konversatörerna vid de andra borden. De har ju verkligen aldrig nåt bra att säga ändå. Jag känner mig i princip alltid upplagd för de stora och svåra frågorna, eller för de fantastiska visionerna, när jag sitter på fik. Småprat kan vara trevligt, men det hör definitivt inte hemma på fik och caféer. Den åsikten verkar inte gälla för fikare i allmänhet. Alltså är det bra med musik. Den kunde ju varit mycket bättre men det kanske man inte kan begära.
Det man borde kunna begära dock är att de ibland spelar något annat än Sting och Bo Kaspers Orkester.
Detta gäller i alla fall för mitt café by choice. Ni kan väl åtminstone blanda ut röran med andra cafémusikgiganter som Jamie Cullum och Norah Jones. Vissa ställen är bättre än andra, men överlag är det för enformigt och till och med för sitt syfte lite väl menlöst. Cafémusik: 3/10.
Då är det bättre i väntsalarna utanför träningsställen. Melodisk och mjuk eurodance är vad som bjuds. Inte så aggressivt som inne i salarna där man ska orka "bara ett lyft till!". Jag har sällan och inte så länge suttit i sådana salar så hur det fungerar i längden vet jag inte, kanske blir den mer enerverande med tiden. Utifrån mina erfarenheter måste ändå betyget bli högre. Gymväntesalsmusik: 5/10.
PS. Ikväll kom jag på varför jag har betalat för 23 Neil Youngskivor. Nedsläckt i rummet och lagom melankolisk till sinnet lyssnade jag igenom Tonight's the Night och On the Beach. Tillsammans med Time Fades Away utgör skivorna "The Doom Trilogy" (går bra att byta ut doom mot ditch eller depression också). Det är nog min favoritalbumtrilogi, om vi definierar det som tre album inspelade i rad. Rockhistorien har ju flera fina att bjuda på. Bob Dylan's skivor från 1965/66, David Bowie's Berlintrilogi (här har jag i och för sig inte hört Lodger vidare mycket) och Brian Eno's tre första fantastiska skivor till exempel. Men Neil Young var min första stora musikidol, och kanske min första stora idol över huvud taget förutom Diego Maradona.
- Martin! Du ska med på Jens Lekman eller hur? - Jaa.. Vad ska man annars göra? - Bra. Vi måste ringa Ida för mer information.
Nånstans mellan Lekmans konserter i Malaysia och... Malaysia, var en spelning i källaren på folkets hus i Finspång intryckt. På hemsidan stod det att man skulle ringa Ida om man ville veta mer. Ida går på gymnasiet och ville anordna en spelning för att hon och Emilia tyckte det vore trevligt. Ungefär här förstod jag hur indie Jens Lekman faktiskt är, något jag kommer återkomma till i det här inlägget. Jag har inte sett honom på det sättet förut. Visserligen borde man kanske ha misstänkt det redan efter den där pitchforkintervjun eller med tanke på hans albumtitlar, men ändå. Gymnasiala fikalokaler småfyllda av glada människor som varken hunnit bli cyniska eller postcyniska är ju något man snarare förknippar med lokala punkband (jo, de var där de också) än med DN-indie à la Jens Lekman. Men Jens ställer alltså upp för den lilla människan med de små medlen. Och han gör det i Finspång. Nice.
Förbanden var högst sådär, trots att det ena av de två banden, The Elephant, var från Örebro. Dem såg jag ju i och för sig inte, men ändå. Hur bra kan det vara liksom.
Sen kommer då stunden alla väntat på. Jens går upp på scenen och den lilla publiken väntar andaktsfullt framför scen på att han ska leverera låtarna de gillat så mycket ändå sen de fick veta att han skulle komma. Här nånstans kände sig Jens nödgad att spela favoritlåtar från sin i-pod i 30 minuter. Det tyckte jag var ganska roligt. Det var för all del också bra musik. Framförallt var det väldigt mycket den nya tidens indie att han gjorde det. Det som blev häftigt efter att The Tough Alliance framförde sina konserter med playback ni vet. Och ja, självklart berättade han också att han hängde med dem.
Efter den fina inledningen började han sjunga och spela själv också. Redan direkt rev han av Black Cab, som jag anser har extranummerpotential. Men det var bra, då kom man in i det. Fina låtar blandades med små rörande berättelser och pratstunder med publiken. "Ni får gärna prata med varandra. Jag spenderade mycket av mitt liv utan att prata mycket alls och det ledde mig ingen vart." Åh, Jens!
Stämningen är intim och det är tydligt att han vill att det ska kännas som att man nästan känner honom, det hela blir väldigt mysigt. Den allra varmaste känslan infinner sig när han spelar det som i min bok var konsertens bästa låt, A Man Walks Into a Bar. Eftersom vi i publiken valde den vita lappen med lite mer lördagsmusik fick vi höra lite poppigare musik som You are the Light och Paul Simon-covern You Can Call Me Al. Det tycker jag var mycket bra. Han hade gärna kunnat få spela någon mer klassisk popdänga för att befria publiken ännu mer. Jag förstår inte folk som har problem med publikfrieri. Det enda som möjligtvis kan vara roligare på en konsert än publikfrieri är den totala ignoranta motsatsen (om Kanye "jag spelar Take On Me på en nordisk festival eftersom det är en av mina favoritlåtar" West är högst upp på publikfrieriskalan och Bob Dylan den personifierade motsatsen hamnar Jens klart närmare West än Dylan).
Ungefär när vi har som trevligast, (förutom när jag, Gabriel och Markus diskuterade könsrelaterad intelligens i baren före konserten) kommer en ordninsvakt och tvingar ut oss ur lokalen därför att tillståndet gått ut för en kvart sen. Rätt ska tydligen vara rätt. Här visar Jens återigen upp sin indie-image och säger såklart att han ska slutföra konserten på gatan. Sagt och gjort. Halvsittandes på ett staket vid vägen avslutar han konserten, om jag inte minns fel, med Tram # 7 to Heaven.
Kvällen blev lyckad. Vi kom hem från Finspång eftersom vi fick skjuts av stockholmska nätjournalister till Norrköping där vi även fick sova i överblivna sängar. Slutet gott, allting gott. Nånstans känns det som att man inte kan kräva så mycket mer av en konsert i en Folkets Hus-lokal. Inte i Finspång. Men för en person som inte har pratat så mycket i sitt liv passar det nog alldeles utmärkt. Det verkade så i alla fall.
Charles Mingus i all ära (och verkligen, all ära åt Mingus). Flea spelar i ett dåligt band så det gills inte. Jag har också hört talas om Jaco Pastorious. Men ingen av dessa är den bästa bassisten någonsin. Jag, som inte kan något om musik, kanske inte borde uttala mig om sådana här frågor. Men det tänker jag göra i alla fall, för jag har rätt.
Bernard Edwards var givetvis den bäste. Det handlar inte om att kunna spela med maximal teknisk skicklighet utan det handlar om att göra mig lycklig. I Edwards fall handlade det om att spela med de eminenta medmusikerna i Chic. Han fick basen att låta som en levande dansare. Förutom att det är genomgående bra lir finns de där låtarna som har det lilla extra. En av världens mest kända basgångar kan vi höra i Good Times (och sedan i Rapper's Delight) men Edwards riktiga magnum opus när det gäller geniala basgångar är den i I Want Your Love. Att låten sen råkar vara discoerans näst bästa låt kanske hjälper till lite.
Allt som berör musik kan beröras här, vare sig det dunkar eller inte. Hyllningar. Sågningar. Recensioner. Listor. Funderingar. Jämförelser. Bara massa skitsnack. Precis vad ni vill ha.
